Bokcirkeln

Nästa träff är den 9 maj. Boken som ska läsas är Samuel J Delaney's Babel 17. =)

Thursday, September 18, 2008

Promises to keep


av Charles de Lint

Ni som läst och älskat 'The Onion Girl' och 'Widdershins' och följt Jilly och hennes vänner genom magiska världar och vår egen - här kommer en prequel! Promises to Keep handlar om åren när Jilly ryckte upp sig från gatan, när hon först lärde känna Angel och Joe, började på universitetet och träffade Geordie, Sophie och de andra. Det är också en historia om hur Jilly hamnade i de dödas värld och hur hon kom tillbaka. Eller var det verkligen hon som kom tillbaka...?

En typisk de Lint, men utan de inslag av Animal people man är van vid. Det betyder dock inte att den inte är full av magi...

Betyg: 4

Sunday, August 17, 2008

Star Trek TNG (TV-serie)


TNG - eller the next generation som den egentligen heter - var den första star trek att skapas efter originalet på 60-talet och den blev mycket populär. figurer som kapten picard och data vann fansens hjärtan och den gick i sju år innan den lades ner.

grundstoryn är densamma som det gamla originalet - ett skepp (nyaste nya) beger sig ut "where no man has gone before" på upptäcksfärder och diplomatiska uppdrag, "to explore space, meet new species"...you get the picture...

picard är en av de bästa kaptenerna - om än lite kall, eftersom man i denna serie inte har gett djupet åt karaktärerna som man kan se i de senare star trek. visst - deanna troi och william riker har varit ett par och trånar lite efter varandra ibland, men utan någon verklig övertygelse, kapten picard och doktor crusher har en soft spot för varandra, men kommer liksom inte loss. data och geordi laforge är bästa vänner, men någon verklig värme ser man ju inte (från datas håll är det ju förståeligt, men geordi är ju kött & blod ändå). alla personliga relationer är liksom lite halvhjärtat skissade, medan tonvikten ligger på äventyren.
tng har också i mitt tycke den tristaste star trek-doktorn och det gick så långt att när dr crusher tar ett sabbatsår någonstans i mitten av serien och dr pulaski vikarierar för henne ville jag inte att crusher skulle komma tillbaka...

favoritkaraktärer i tng är för mig data och deanna troi i besättningen (de mest mänskliga, paradoxalt nog, trots att den ene är en android och den andra betazoid...) och förstås Q utanför...vem kan underlåta att älska Q - denne egensinnige, egoistiske, omnipotent being from the Q continuum...

men...kan du uthärda bristen på djup i de personliga relationerna får du se en mängd fantastiska äventyr med många intressanta karaktärer. även om inte denna serie är min favorit bland star trek måste den ändå ses! den är bra och spännande, den matar på den lite romantiska längtan att få fara ut i rymden och den underhåller från första avsnittet.

Betyg: 3,5 av 5

Tuesday, August 12, 2008

Narnia - Prins Caspian (film)


Prins Caspian - del 2 i chronicles av Narnia - är i mitt tycke något så ovanligt som en uppföljare som är bättre än del 1... Må så vara att historien inte stämmer helt med boken, men underhållning är det! Barnen Pevensie har också mognat mer in i sina roller (skådespelarna alltså) och de bägge som kändes som lite mesiga i förra filmen (läs : Susan och Peter) är inte lika stora mähän i denna film...
Narnia är ju en historia om tro och oskuldsfullhet och detta märks tydligt även i Caspian där Lucy återigen är den enda som uppfattar situationen korrekt och de äldre inte riktigt är villiga att handla i "blind faith"...

Syskonen Pevensie kommer i denna film tillbaka till Narnia och finner att trots att det bara gått ett år i deras värld, har det gått 1300 år i Narnia och inget är sig likt. Erövrare har tagit över landet och de magiska varelserna och djuren har jagats till randen av utrotning. Caspian - den rättmätige prinsen - utsätts för ett mordförsök av sin makthungrige farbror och tvingas fly in i skogen som enligt legenden är hemsökt. Där i skogen upptäcker han plötsligt att de gamla legenderna inte är lika döda som han fått lära sig...och när även de gamla kungarna och drottningarna från förr återvänder spirar nytt hopp.

Betyg: 3,5 av 5

Sunday, August 03, 2008

The Dark Knight (film)


en av de absolut bästa batman-filmerna (tillsammans med batman begins)! christian bale är odiskutabelt den bäste batman och ger här en bild av en djupt splittrad hjälte. för hur långt kan man egentligen gå innan man blir lika illa som de brottslingar man bekämpar? mörk som en kolkällare, galen som jordgubbar med kaviar, splittrad som isen på en vattenpöl en marsmorgon och med oväntade djup som köttbullar med lakrits i... det är sällan en film lever upp till sin egen hype, men denna gör det faktiskt! se den!

heath ledgers sista roll blev som jokern denna film och han spelar honom lysande. han var en fantastisk skådespelare och man får hoppas han har det bra där han är.

betyg: 4 av 5!

Wednesday, July 30, 2008

Paper Mage


av leah r cutter...

...utspelar sig i kina. den är faschinerande på många sätt men kanske mest för att den målar upp en bild av människor så fasta i sin egen kulturs tabun att de blir väldigt främmande för oss i väst. det är ansikten som inte får tappas, heder som måste upprätthållas, andar som ska blidkas och släktingar och överordnade som måste hedras och respekteras. det är inte en individs behov och åsikter som gäller - en person är värd mycket lite - utan allt görs för familjens, klanens, byns och landets bästa. om någon i byn begår ett brott kan alla komma att avrättas och byn brännas...en mycket främmande tanke för oss som är vana vid att varje individ ansvarar för sina egna handlingar.

när wang tie-tie var ung träffade hon en av kinas odödliga, blev älskad och erbjuden en odödlighetens persika, men tackade nej av pliktkänsla gentemot sin familj. sedan dess har hon ångrat sig, bidat sin tid och väntat länge på att en av hennes ättlingar ska komma att visa potential för att göra något stordåd så att denne kan vinna en persika till henne. i dotterdottern xiao yen ser wang tie-tie en stark kvinna och hon fostrar henne (mot moderns önskningar) redan från unga år så att hon ska bli starkare, självständig och kunna klara ett liv i ensamhet utan det traditionella familjebundna liv som vanligen väntar en ung kinesisk kvinna. när xiao yen blir erbjuden att få en plats i skolan som utbildar paper mages är det öppningen wang tie-tie väntat på. varken xiao yen eller hennes mor är särskilt glada åt det hela, men eftersom wang tie-tie är deras familjeöverhuvud och de säger man inte emot utan att dra skam över hela sin familj så det är bara att bita ihop...

xiao yen är bokens hjältinna och vi får följa henne genom livet, genom träningen till paper mage, dusterna med familjen, hennes sammanstötningar med de olika magiska väsen som befolkar kina, till det att hon är färdig paper mage och förväntas ge sig ut i världen och utföra stordåd så att hennes wang tie-tie kan få evigt liv.

alla som är intresserad av kinesisk kultur, magi, kvinnohistoria, mytologi, fantasy och en god historia har definitivt behållning av denna bok!

läs!

betyg: 4 av 5

Sunday, June 22, 2008

Att flyga är det bästa...


...tyckte hela fem personer i vår senaste enkät om bästa superkraften. Supersnabbhet kom god tvåa med sina två röster. Visst är det något alldeles speciellt med tanken att kunna flyga vart som helst för egen maskin, se allt från ovan, kunna sväva obemärkt i himlen bland fåglarna...

Och resultatet blev...


- Dött lopp mellan mormor Vädervax och Éowyn i omröstningen om vem som är er favorit bland kvinnliga fantasykaraktärer. Inte precis lika som bär... Faktum är att de kan anses vara varandras motpoler i många avseenden - dock inte i fråga om att vara starka kvinnor!
Personligen har jag hellre Éowyn som förebild än mormor Vädervax... Någon som inte håller med? ;-)

A Shadow in Summer


av Daniel Abraham

Första delen av fyra i The Long Price.

Detta är en nyskapande och väskriven fantasyhistoria med asiatisk känsla. Den utspelar sig i en värld där hierarkierna är strikta, uppförandekoderna många och ett helt samtal kan föras mellan orden genom kroppens och händernas vinklingars nyanser.
Det är också en värld där det råder en spänd fred mellan de mildare Khaiaten och det erövringshungriga, expanderande Galt. De rika Khaiaten har ingen egen armé och skulle varit ett lätt byte för Galt om de inte haft sina poeter och sina andat som skyddar dem. Poeter är motsvarigheten till magiker och de får sin kraft från sin andat - dvs begrepp som fått fast form och bundits till den fysiska världen och en poet.

Staden Saraykeht i Khaiaten är beroende av en specifik andat för att ge sin bomullsindustri den fördel den behöver för att blomstra och dominera i världen. Denne andat - "he who removes the part that continues" (även kallad Seedless) har dock en egen agenda och intrigerar friskt för att återfå sin frihet...

Några andra personer:
Otah fick erbjudandet att bli en av de högste, en poet, men tackade nej av egna, privata, skäl...

Maati hamnar som lärling hos en poet som tillbringar mer tid på horhus och med att hata sig själv än att lära Maati något vettigt...

Liat är en ung kvinna som när hennes lärare försvinner blir lurad till förräderi...

Amat upptäcker en hemlighet och blir tvungen att försvinna för att rädda sitt liv...

Marchat sitter i rävsaxen och blir tvungen att agera mot sin vilja...

Intrigerna och förvecklingarna är många och man har verkligen ingen aning om hur boken ska sluta förrän du verkligen är där. Detta är en spännande debut som jag verkligen ska följa framöver!

Betyg: 4

Saturday, June 14, 2008

Den mörka materian


Guldkompassen, Den skarpa eggen & Bärnstenskikaren av Phillip Pullman

Lyra - denna egensinniga tioåriga hjältinna - kastas in i ett oerhört äventyr efter att ha tjyvlyssnat på ett möte och räddat livet på lord Asriel. Föräldralös och uppfostrad (nåja...) av akademikerna på Jordan College i ett alternativt Oxford där själen inte sitter inuti kroppen, som hos oss, utan manifesterar sig i djurform som daimoner och ständiga följeslagare. När Lyras bästa vän Roger försvinner i samband med att den vackra, men kalla, mrs Coulter dyker upp känner Lyra att hon måste göra något och ger sig av och försöker hitta honom. Plötsligt jagas hon själv av flera olika faktioner och det blir början på ett stort äventyr där hon färdas mellan otaliga världar, träffar många märkliga varelser och hela universum ligger i vågskålen.

Pullmans historia är en intrikat väv med många bottnar. Det är en så kallad barnbokserie, men med många delar antagligen bara en vuxen har behållning av. Lyra och hennes vänner möter död, kärlek, galenskap, fanatism, krig...Pullman är starkt kritisk mot religionen och all det onda som görs i religionens namn och det genomsyrar hela historien.

Jag gillar den här serien! Det är ingen av mina absoluta favoriter, men jag rekommenderar den ändå. Böckerna är svåra att lägga ifrån sig och man bara måste få veta hur det går...

Betyg: 3,7 (Guldkompassen 3,5, Den skarpa eggen 3,7, Bärnstenskikaren 4)

Monday, June 09, 2008

Udda

av Nene Ormes

WOW! Fick denna bok i min hand lördag kväll. Började läsa vid frukostbordet morgonen därpå, och somnade nöjd och glad efter att ha sträckläst den till slut söndag kväll.

Udda hugger tag från första rad och är en krypande spännande urban fantasyroman med stark förankring i det vardagliga livet i Malmö, som helt plötsligt inte känns så vanligt och normalt längre. Nene skriver så väl att hennes fantastiska inslag känns precis lika verkliga som Pildammsparken och gröna stadsbussar. Särskilt gillar jag Nenes underbara fantasi som omvandlar föremål som avloppsbrunnar, små glasspelkulor och coca-cola till ting med dolda egenskaper.

Kan inte ösa nog med superlativ över detta förstaverk från Nene, där allt från språk till miljöer, karaktärer och omsorg om detaljer ger en fullödig läsupplevelse. När kommer nästa bok?

Betyg: 5 av 5

Sunday, June 01, 2008

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (film)



Indy is getting old - and an old Indy isn't quite the same as an Indy in his prime - even if this movie has all the classical elements and feel of a true Indy-movie. This must surely be the last movie that features Harrison as the main character. He does a good job, but it shows he isn't 40 any more. As my friend Jenny said - part of the meaning with this movie seems to be to introduce Indy's son as a potential heir for the Indy concept.

That said - this is a pretty good movie. (If you didn't go to the cinema expecting Pulitzer material - but you really didn't for an Indy movie, did you?!)
I especially like how it flirts with the old movies - in particular, the very first in the series. The ark of the covenant even shows in one scene and nobody who's seen the trailer for this movie can have missed the the first "Indy-babe", Marion Ravenwood, is back with a vengeance.

It might not be a movie you'll think about for aeons afterward (which Indy is?), but if you like a good adventure and want to be entertained for a while - go see it! It might not be exactly as good as the first movie (sequels seldom are) but it's good enough!

Betyg: 3,7

Friday, May 30, 2008

Arrr...I love me trusty ol' ship and it's mottley crew...


Even ye scurvy lubbers know a pirate's greatest asset is her/his ship and (somewhat) trusty crew of individuals invariably missing a bodypart or two... Though I did forget the pirate hat in the poll... oh, well...

I love a good olde pirate movie - Errol Flynn in 'Slaghöken', Eric Idle's 'Yellowbeard', 'Treasure Island', 'Hook' and even the new movies with Captain Jack Sparrow... I don't know why they're so compelling - maybe it's the romantic notion of gliding around the high seas bound by no law, in companionship with your mates just doing whatever you like. Being free. That's the idea, but of course the realities of pirate life was quite different...

What's your favorite pirate movie?

The next poll is cortesey Susanna - with some additions from me humble self. Enjoy!

Tuesday, May 27, 2008

Polaris

av Jack McDevitt

Man pratar fortfarande om mysteriet med Polaris - rymdskeppet som likt det mer jordiska Mary Celeste gav sig ut på resa och sedan hittades på drift utan sina passagerare. Sex kändisar och vetenskapsmän plus en pilot, oförklarligt försvunna utan att ens ha tagit tandborstarna med sig.

När 60-årsjubiléet av försvinnandet står för dörren ska några av de föremål som hittades ombord auktioneras ut, Chase Kolpath - överljuspilot och jägare av sällsynta föremål - och hennes chef Alex Benedict hinner knappt köpa en handfull föremål förrän byggnaden bombhotas och sprängs. Alex - som lever på att lösa mysterier för att hitta sällsynta artefakter - intuition säger honom att mer än det uppenbara mordförsöket på en närvarande diktator ligger bakom och han drar med sig Chase ut på en jakt för att lösa en hemlighet som någon är villig att döda för...

Den här boken är en riktig Indiana Jones möter Hercule Poirot i rymdmiljö! Gillar du deckare? Äventyr? Sci-fi? Den är alla tre i ett... Visst är där en del technobabbel, men historien koncentrerar sig kring mysteriet och människorna och jag skulle definitivt kalla det en mjuk eller medelmjuk sci-fi.

Huvudpersonen och bokens berättare är Chase och hon är även den som kör överljusskepp och likt McGuyver kan lösa de flesta problem - inte riktigt med tuggummi och råttfälla, men det har de väl å andra sidan inte i den tidsperiod boken utspelar sig i... Alex är hennes chef som blivit rik på sitt sjätte sinne för affärer - mer intresserad av pengarna artefakten kan inbringa än själva artefakten - och han är även den mesigare av de två. Ett lite annorlunda radarpar i en rätt annorlunda bok...

Betyg: 4

Monday, May 26, 2008

Feast of Souls

Vilket pris är du villig att betala för magi? I blod? Med din själ? Friedman bygger upp en världsbild i sin nya trilogi där grunden för allt utövande av magi ligger i själakraft. Vill inte avslöja för mycket, mer än att detta utgör en solid grund för en berättelse som drar långtgående konsekvenser av detta faktum.

Feast of Souls är befolkad med flera mångfacetterade karaktärer som fångade mig nästan från första stund. Den unga kvinnan Kamalas väg till att bemästra magi på en dittintills otänkbar nivå, prins Andovans kamp för att leva ett värdigt liv trots sin sjukdom, "magister" Colivars försiktiga manipulationer för att styra världshändelserna åt "rätt" håll... Dessa tre är bara några av alla de härliga personligheter du får stifta bekantskap med.


Känner inte att jag kan berätta mer utan att förstöra din läsupplevelse, utan uppmanar istället till att genast slå dig ned med denna bok och flera timmar för ostörd läsning avsatta.

Betyg: 5 av 5

Tuesday, May 20, 2008

High fantasy reaches new hights...

Sex av sju som röstat har röstat på high fantasy som en av sina favoritfantasygenrer vilket gör den till veckans vinnare, tätt följd av mythical, contemporary och historical med fyra röster var. Go, high!

Tipsa gärna om era favoriter inom genren!


Nästa undersökning har jag *ähum* hittat på...

Monday, May 19, 2008

Iron Man

Har aldrig läst serien, och hade egentligen aldrig hört talas om Iron Man innan filmen dök upp. Så, när jag nu recenserar filmen så är det helt utan referenser till ursprungsserien. Överlag måste jag säga att jag gillar karaktären Iron Man/Tony Stark - tekniska supergeniet som efter tillfångatagande upptäcker vad hans vapensäljande företag ställer till med ute i världen och därmed beslutar sig för att ändra riktning på sitt liv - fullständigt!

Filmen erbjuder inga större överraskningar, och följer klassiskt upplägg för en introduktion av "ny" superhjältekaraktär till icke-serieläsande allmänhet: bakgrund, vändpunkten som innebär att en hjälte skapas, fiende in, flicka in, hjälte räddar dagen. Det är bäddat för en uppföljare, vilket för mig skulle vara ett trevligt återseende av Iron Man. Filmen är en snyggt gjord actionrulle med mycket duktiga skådespelare, som gör det bästa de kan av sina begränsade karaktärer. Bäst är Robert Downey Jr, hans bad boy persona off screen ger honom bara ökad trovärdighet som playboy som Tony Stark. Några har kommenterat att Downey Jr inte är superhjältematerial, och nej, han är inte Hugh Jackman, men lyckas mer än väl med sin roll efter mer än några timmar på gymmet.

Vill du bränna några timmar i Marvels universum? Gå och se!

Betyg: 3,5 av 5

Saturday, May 17, 2008

The Hallowed Hunt

av Lois McMaster Bujold



då och då stöter jag på en författare som verkligen imponerar på mig. neil gaiman, peter s beagle, george rr martin, octavia butler... och nu lois mcmaster bujold.
förutom att verkligen kunna berätta en historia och komma med en hel del originella koncept gör hon något så - märkligt nog - unikt som att måla upp miljöer och bifigurer på ett sätt som levandegör omgivningarna så mycket mer än den vanliga kulissen. visst - en del är duktiga på att ge lite djup i kulissen så den känns lite som en miljö, men i många fall lägger berättaren bara krut på huvudpersonerna och händelseförloppet. så icke lois...

hennes hallowed hunt är något så ovanligt i fantasygenren som en fristående historia i en (1) del. spännande från nästan första sidan och jag önskade mer än en gång att jag kunnat stanna hemma och läsa hur det gick istället för att jobba... ;-)

prins boleso är död och har dött under aningens mystiska omständigheter. det är inte det att någon är speciellt ledsen över hans bortgång (han var mer eller mindre galen och inte speciellt trevlig) men han var ju ändå prins och därför måste en utredning göras och den skyldiga ställas inför rättvisan. uppdraget faller på lord ingrey wolfcliff - alltiallo till en av rikets högst uppsatta, lord hetwar. som sådan är han van att få uppdrag av varierad och känslig karaktär (även om de flesta involverar våld eller hot om våld.) men detta utvecklar sig till en historia som tillomed sätter den stabile och allmänt fruktade lord ingreys värld i gungning. Försök själv få ordning på en död naken symbolprydd prins, en högättad jungfru av ätten badgerbank med blod på klänningen, en leopard, en varg, två schamaner (varav en galen), fem gudar, ett delat hjärta och en hemsökt skog. jag menar - det säger sig ju självt...
mordet på boleso visar sig snart vara en länk i en mycket komplicerad väv som inte ens gudarna själva har kontroll över.

otroligt spännande bok! läs den!

Betyg: 4,5

Friday, May 09, 2008

Jaime Lannister - nuanced scoundrel with a heart

Jaime Lannister - the complex prince who starts off as a real villain in George RR Martins Ice and Fire series but slowly turns into something...else...in front of the readers. No wonder he won our little poll here on the blog! If you've missed out on the Ice and Fire series you really must make amends - it's one of the greatest tales we've ever read in our group!

The next poll is a long one... which is your favorite kind of fantasy? Give us your vote on your favorite established subgenre. =)

Jude Law would make a spot on fantastic Jaime Lannister if The Song of Ice and Fire were ever made into film.

Tuesday, April 29, 2008

Victorious 12 monkeys


ja de 12 aporna verkar alltså ha tjattrat mattan av konkurrenterna som lämnades i ett dammoln långt efter. det var det värsta! men vad gör man inte för att få bananer... ;-)

nästa poll är á la susanna!

Monday, April 28, 2008

The Anubis Gates


Av Tim Powers

Brendan Doyle - en halvdan litteraturforskare och författare och en man av naturvetenskapen - har aldrig trott på något övernaturligt. Men så blir han erbjuden ett jobb han inte kan tacka nej till och när han rest i tiden, blivit torterad av en uråldrig trollkarl, jagad av en mer eller mindre galen clown, bytt kropp...ja då är han ju inte sämre än att han kan ändra sig...

Detta är en mycket bra, mycket annorlunda historia som, huvudsakligen, utspelar sig i london i början av 1800-talet. en del av bokens historia är historiska fakta för oss, verkliga personer och händelser i kända sammanhang. en annan del av historien är kända personer och fakta vridna som de kanske kunde ha skett - om man tror på att magi och övernaturligheter verkar bakom kulisserna. och det gör vi ju...eller...? ;-)


kopplingen till egypten och egyptisk mytologi är inte så framträdande i historien som man kan tro att döma av bokens titel, men den tas upp här och var. är du intresserad av egypten och funderar på att läsa boken bara på grund av det kommer du nog att bli besviken, men bra är den! det är också den mest skruvade tidsresehistoria jag någonsin läst...

Betyg: 4,5

Monday, April 21, 2008

Vita häxan regerar!


the white witch of narnia vann omröstningen om best evil character - tätt följd av darth vader!
nästa enkät kommer inom kort! eller så fort susanna skickat mig sin idé som hon nämnde i söndags... ;-)

Wednesday, April 16, 2008

30 days of night

30 days of night – graphic series

Yay, vampires, blood, violence and gore!
Yay, spastic and unclear yet frightfully surreal and terrifying drawing, sending chills along my spine!
Yay, gods –damned boring story plots and check the clichés as you go along….not.

Let’s see….

Old, overly used plot?

Will the vampires finally figure out that, hey, parts of the world have unending night for months? (That only took them, what, a couple of thousand years?)

Will there be inner fighting between old, careful vampires and newer ones who think they should rule the world?

Will humans not believe in vampires until they get their tracheas ripped out and fed back to them despite overwhelming evidence?

Check.

Heroic and inanely daft self-sacrifice?

Will one of the beleaguered heroes turn himself into a vampire to protect his loved ones and then kill himself?

Will there be ‘good’ vampires defending humans? (The vampiric version of PETA, I guess, eelol!)

Check.

Let’s all act like idiots, shall we?

We’ll NOT move away from town once darkness falls, but stay and fight – year after year – because hell, my hometown and honor is more important to me than the lives of my children.

Hero’s wife draws incredibly much attention to herself trying to tell the truth about vampires and then proceeds to kick their asses, until they are willing to bargain with her – she can resurrect her husband (to a vampire) if she leaves them alone. Will her vampire –husband try to bite her? Oh, no, I couldn’t see that coming a mile away, in bright clothes!

“I found a not-quite dead vampire in the snow, and although I’m a bad-ass hunter who kills vampires on sigh I decide to take this one home and thaw him. I deserve what’s coming to me, what with survival of the not so fucking stupid, and all. Oh look, he was good, what a surprise.”

“Awww…what acute baby, I can’t kill it although it’s a vampire and thus needs to feed on other children to survive. Instead I’ll feed it blood. Thanks to me, humanity will still be prey.”

“I’m a vampire, and thus so single-minded my brain might as well have railroad tracks. In one way. How I've survived for centruies, Gods only knows.”

Check.

Quote: ‘Nothing lives without a head!’ Ummm…apparently some writers does (not to mention quite a lot of organisms, such as bacteria, mushrooms, frekking plants, for crying out loud!)

Wednesday, April 09, 2008

Clash of the Captains...


...slutade med dött lopp mellan kapten kirk och kapten janeway. the womanizer and the woman alltså...kanske tur de aldrig träffades - eller de kanske hade blivit ett bra par? naeeee - hon är alldeles för bra för honom... ;-)

nästa enkät är från susanna! here be evil! *mwoooahahahaaaa*

Wednesday, April 02, 2008

Diamantsvärdet och träsvärdet

av Nick Perumov
rysk fantasy - helt klart annorlunda! massor av nya infallsvinklar och nya idéer som jag aldrig läst någonstans förut, historien är underbar och så även många av karaktärerna. jag har heller inga problem med språket som sådant, men däremot har jag lite problem med sättet att uttrycka sig...eller snarare; hans karaktärers sätt att uttrycka sig.

jag undrade länge vad det var med den här boken som - trots att jag tyckte den var så bra - gjorde den så svår för mig att sträckläsa och härom dagen slog det mig alltså - det är sättet karaktärerna uttrycker sig på! det är omständligt och onödigt ordrikt (med avseende på "onödiga" ord, alltså) och heller inte trovärdigt att ALLA karaktärer i en berättelse - oavsett ras och bakgrund - uttrycker sig på exakt samma sätt; "för det ska jag säga, otacksamma danka, att sådana som du fanns det gott om på dödskallestranden, joho då. ja du tror mig förstås inte, kära du, men det ska jag säga dig att gudarna vet vem de ska tacka i det här fallet"...typ så. alla. alltid. omständligt och mycket onödig dialog. kanske är det ett ryskt sätt att uttrycka sig? men alla hade ju ändå inte behövt prata likadant...

nåja.

förutom den lilla detaljen är det en alldeles utomordentlig historia som jag absolut tycker man ska läsa! inte minst om man gillar fantasy, men tycker att det mesta är lite "same same". detta är inte alls "same"...

en sammanfattning av handlingen kan man hitta här: http://www.ersatz.se/bok_perumov1.htm

betyg: 3,5 (vill gärna ge en 4:a, men den får avdrag för språkdetaljerna)

Vinnare är...

...Tolkien! ja, enkäten visar förstås jämnt race mellan tolkien och gaiman, men eftersom jag vet att jag råkat rösta två gånger *host* så drar jag av en gaiman-röst... grattis tolkien! still no 1!

vad ska vi ha för enkät denna gång? maila mig eller lägg en kommentar här nedan! =)

Saturday, March 29, 2008

The Last Light of the Sun

av Guy Gavriel Kay


Jag har alltid älskat Kays böcker - han har ett sätt att berätta en historia som visar att det aldrig är svart eller vitt utan har tusen nyanser däremellan och den som ses som fienden av den ene, kan vara en frälsare för den andre. I Kays historier får alltid den andra sidan av saken komma till tals - och ofta har han även huvudpersoner på bägge sidor av en konflikt, vilket ger en spännande inblick. Personporträtten är dessutom rikt och djupt tecknade och han tillhör dem få som verkligen kan måla upp levande karaktärer som känns verkliga.

The Last Light of the Sun utspelar sig i en pseudo-vikingatid där erlingen (vikingen) Bern Torkelsson har fått del av sin fars skam och hämnas genom att stjäla härskarens häst, vilket gör honom till en jagad man och han flyr hemmet för att ansluta sig till de berömda Jormsvikarna.
Anglcynernas (engelsmännens) kung, Aeldred, försöker återuppbygga och ena sitt rike efter generationer av plundring och raider från erlingarna i norr. Aeldred tror inte på att alla konflikter kan lösas med våld och försöker med diplomati och utbildning få slut på den urgamla fiendskapen med grannländerna.
Alun ab Owyn blir oväntat cyngaelernas (walesarnas) kronprins när hans bror dör och när han dessutom samma natt ser älvadrottningen ta hans brors nydöda själ till sitt hov och sin älskare, blir hans liv aldrig sig likt igen...

Dessa livsöden börjar som separata trådar, spännande och intressanta i sig, men efter hand väver författaren ihop dem till en komplex väv som ger en bild av både historien-som-inte-var och historien-som-kanske-var...

Kays historier är alltid intressanta och denna är definitivt inget undantag. Läs den!

Betyg: 4!

Friday, March 28, 2008

John Constantine, Hellblazer: The Gift

Av Mike Carey (text) & Leonardo Manco (illustrationer).

Jag älskar John Constantines buttra karaktär i Hellblazer lika mycket som jag ogillar Keanu Reeves i rollen som honom i filmen från 2005 (ser någon någon som helst likhet mellan Keanu & Constantine?). Det enda jag har emot serien är dess ojämnhet. Hellblazer pendlar nämligen från riktigt, riktigt bra till rätt jäkla trista. Bland höjdarna kan nämnas ”Original Sins” (utgiven som album 1992), ”Hard Time” (2001) och ”Lady Constantine” (2006), som alla får högsta betyg av undertecknad. Bland de sämre hittar vi ”Highwater” (2004) och ”Setting Sun” (2004). Det är aldrig dåligt, men ibland rörigt och inte så sällan bör man ha läst andra i serien för att hänga med i vad som sker. Och tyvärr hjälper inte ens det i vissa extremfall.

Ojämnheten beror förstås på att det är olika författare. Minst åtta olika har nämligen skrivit de 18 som står i min bokhylla – och det finns ett gäng till. Bäst generellt gillar jag de där Constantine verkligen är den där coola killen som bara använder magi när det verkligen behövs. Inte när det blir för mycket eller inte alls. Det senare händer ibland och det är rejält trist för då kan man likaväl läsa något annat.

Ojämnheten gäller förstås även illustrationerna. Dessa påverkar också helhetsintrycket och personligen gillar jag skarpt t ex Goran Sudzuka (”Lady Constantine") och Marcelo Frusin (“Good Intentions”), Även omslagen varierar och själv gillar jag inte minst Sandman-bekantingen Dave McKeans på de tidiga albumen.

Nu till mitt senaste inköp: The Gift (2003). Den tillhör lyckligtvis de bättre! John gör gemensam sak med sin ständiga motståndare demonen Nergal, en kombination som är fruktsam och intressant, men rätt mycket på samma tema som flera gånger innan. Som alltid ser det rökt ut för den gode Constantine, som alltid har han ett ess i trenchcoatärmen, och som alltid undrar man VAD han skall dra fram den här gången…

Andra halvan är än bättre och inte minst djup. John funderar på hur man går vidare i livet när allt – eller stora delar av – det liv man haft och de man håller av inte längre finns kvar. Ska han lära sig läxan till slut? Nja, som ett led i att gå vidare trashar han istället en magikermiddag – varför nånsin försöka göra sig populär eller ”go of character”?

Betyg: 4.

Tuesday, March 25, 2008

Dungeon Lords


Kan du gissa från namnet? Japp, DL är ett dataspel. Ett som jag har snöat in på nu när jag är enormt sugen på att börja spela WoW igen fast jag är för lat för att ladda ner och installera det...vilket kanske är tur...

Men den här recensionen skulle inte handla om WoW, så tillbaka till ämnet! DL är ett fantasy RPG med både gamla kända och nya, spännande inslag. Din karaktär är rätt ful (min är den osnyggaste alven på länge), men du kan iallafall välja mellan ett gäng olika raser. Fast bara Den Stora Programmeraren i himlen vet varför det inte finns några kvinnor att välja på av dvärgar, orcher och troll, men väl av människor och alver... Nåväl... Det är ett tredje-persons-spel där du rör dig runt i en rätt stor värld och både ska lösa mysterier/följa en storyline och spöa skiten ur olika monster.

Kontrollerna är lite annorlunda, men påminner lite om WoW - man blir lite sjösjuk i början när allt snurrar men sen vänjer man sig. Dina experience points kan du köpa skillpoints med och du kan välja väldigt fritt, vilket är riktigt lajbans! "Hmm - intelligens eller lockpicking...?"

Detta är dock ett rätt svårt spel - fienderna är inte helt lätta ens när man är newbie - så det är tur att man kan återuppliva sig hur mycket man vill. Det är rena paradiset tills man börjar undra vart ens skillpoints tar vägen...det är då man upptäcker priset för evigt liv; likt en klonad Dolly vittrar man sönder lite i taget. Ajdå, inte bra. Bättre då att utnyttja en annan av spelets egenheter; så fort du tar upp en meny avstannar nämligen all aktivitet - utom tiden. Du kan alltså pausa mitt i ett slagsmål och vänta tills du helat dig, sedan pausa upp och fortsätta pucklandet lite till... Praktiskt om du har slut på potions!

Jag är ju av naturen ingen magityp så jag har just inte testat den delen så mycket. Spelet har dock fyra magigrenar man kan välja att specialisera sig på - och de fungerar helt olika. En - nether - baseras på blandandet av ingredienser som bat wings, bone dust och wolf manes, en - spiritual - baseras på tro och bön och artefakter, en annan - rune magic - baseras på runor... Rätt ovanligt! Min egen favoritklass i alla sammanhang är alltid warrior och den är lite som den brukar i sådana här spel. Alltid kul med headbashing...;-)
Att dyrka upp lås är också rätt unikt i DL - beroende på din skill och låsets svårighet har du olika tid på dig att hinna pricka in rätt symboler innan fällan slår igen...
Över huvud taget är det ett ganska roligt spel - om än på gränsen till för svårt.

Det har dock en del minus - inte minst alla buggar. Man kan tex snacka med någon man möter på gatan som går i klänning, har bröst och hästsvans, men rösten är en mans... Ibland skickar spelet oproportioneligt många fiender på dig på en och samma gång när du stått stilla för länge - tolv vargar och fyra thieves - alla med samma level som du själv är lite mycket att ta sig an... Du har dessutom ingen karta att ta upp i spelet så du får alltid gissa var du är och det är hur lätt som helst att gå vilse - trots din kompass. Jag menar - om du blir attackerad på en stig i en skog och du får sno runt en massa för att slåss - vem farao lägger märke till vilket väderstreck du var på väg i sekunden innan?

Allt som allt ger jag det betyget 3,5. Testa om du är sugen på ett lite annorlunda uppbyggt fantasy RPG. Men prova en senare version än min - det sägs att de fixat en del av buggarna där...

Monday, March 24, 2008

Off topic...nästan...

ok detta är ingen riktig recension - eller tja...det beror på hur man ser det... det var bara så att jag hittade en så rolig grej/produkt på nätet att jag bara måste lägga den här bland er som jag vet skulle uppskatta det lika mycket som jag... ;-)

här kommer det:



kan ni gissa vad det är?

hint 1 - man kan inte äta det... (eller kan o kan, förresten...)
hint 2 - man använder det varje dag...(hoppas jag ni gör - annars tror jag inte ni får komma hem till mig mer...;-)

Sunday, March 23, 2008

Final Fantasy VII - Advent children


Advents Children - Final Fantasy VII

I am aware that Anna has already rec:ed this movie, but here's my view.

I spent *years* on this game, and I missed it terribly once I was done. So perhaps I still recall a bit more of the backstory. Because if you don't, or if you never played the game at all, you will stand no chance here.
Pic: Reno and Rude, because I adore them


In the aftermath of Sephiroth's twarted attempt to destroy the planet, the Lifeforce overreacted and is now causing a syndrome called Geostigma amongst anyone that has been exposed to Jenova cells. Naturally, Cloud is one of them. Now far from his adventuring life amongst Avalanch, he is a messenger boy delivering mails when he gets attacked by a gang of pale Sephiroth copies who tried to get him to tell them were 'mother' is. Getting his spikey ass kicked, the gang, Kadaj, Yazoo and Loz leaves Cloud. Shortly after it's revealed that the gang kidnaps and brainwashed children of the city to help them find 'mother' - Jenovas cut of head, wich they need for their reunion. In the reunion, mankind will be destroyed, Jenova will return and Sephiroth will come back from the dead.

For anyone who didn't get it so far, this is not a good thing.

Fortunatelly, the old gang returns, and with some help from Rufus and the Turks, Kadaj is driven back. But not before he get his hands on Jenovas head.
Pic: Sephiroth - in the dreams and nightmares of fangirls everywhere

And Sephiroth returns with a vengance, althugh probably not in the way Kadaj had meant him to....

Cons of this movie: Even for me there is such a thing as a 'too damned long fightning on motor bikes in abandoned tunnel' scene. There is however no such a thing as a 'too long fighting Brahamut Sin and destroying half the city' scene, not as long as it has Cid and Vincent in it.

Pros of this movie: The return of beloved characters: Reno, Sephiroth, Cid and Vincent and so on.

Quote:
Cloud: Is there such a thing as getting your sins forgiven?
Vincent: I don't know. I've never tried.
Cloud: Well, I'm going to try. I'll phone you in a verdict.
Vincent (quietly as Cloud walks away): But...I don't have a phone.




Pic: Vincent Valentino aka 'Spooky'
There are far to few Cid pic's in this world. *Sulk*

Drawing Blood



Poppy Z Brite


Young boy Trevor wakes up one morning to find that his father has murdered all other memebres of the family and then hanged himself. Obessesed with finding out why he was spared, Trevor returns fifteen years later to the haunted house to try to find his answers.


Zack is promiscus computer hacker on the run from FBI who ends up in the same haunted house. Finding an unexpected tenderness and love for the lanky and weird Trevor, Zack helps Trevor to confront his father in the mysterious Birdland, a product of Trevors father's imagination that lingers in the house.


But is the obsessive Trevor really strong enough to fight his father's influense? Problems heaps up as the FBI draws closer, and as Trevor realises that the answer he might be missing is not why he was spared, but how it felt to kill someone...


Not as icky as the other books (and not as good, either), still warnings about drugs, explicit sex and some violence

Lost Souls



Lost Souls - Poppy Z Brite


In a frenzy of drugs, blood and drugs that has lasted for centuries, the vampires Zillah, Molochai and Twig has been carving a bloody trail through out America. When they show up, unexpected and highly dangerous, one late Mardi Gras night at Christians bar, they will change his pace of life that has lasted for alomst four hundred years. For, like them, he is a vampire but one's whos carefullness has all but locked him inside his bar.


During the night, Zillah impregnates a young girl (who's not at all as innocent as you might think) and when the three ravenous vampires leave in the morning, Christian is left with the girl, and once she dies in childbirth (wich happends to all who carry vampire children - practice safe sex) with the child that he names Nothing.


Trying to save Nothing from his bloody birthright, Christian leaves the child with a couple who raised him as their son.


But thoughful and desperate, it will soon be obvious that Nothing is not a normal child and as he runs away to find his favorite rock band Lost Souls, he will meet up with his father again and Nothing will be the same ever again.

For Lost Souls concists of Steve and the frail looking Ghost, a powerful seer who might be the only one who can save Nothing - but not unless he realises what Nothing really is. And in the mean while Steve is struggling to come to terms with the fact that he raped his girlfriend in a drunken fit of rage, and might need all of Ghost's help himself.


More squicks - incest, twincest, murder, rape


The realisation that this book no longer icks me, makes me wonder just how jaded I've become. But I still love the language, that is something.

Exquisite corpse


Exquisite corpse - by Poppy Z Brite

Since I've been feeling a bit morbid latley, what could be better than to throw yourself heedlessly into Brite's world of drugs, blood and insanity?

Not for the faint of heart or easily queesy stomach. Do not read and eat at the same time.
Canibalism, necrophilism, rape and bodily fluids.

Slight spoilers ahead.

'Exquisite corpse' is not strictly a Fantasy. It is a tale of two serial killers - Andrew Compton in England and Jay Byrne in New Orleans (the book was published in 1996, New Orleans still existed). Andrew has been caught by police after his 17 murdered young boy, but Jay is still at large in New Orelans, carefully killing only strays and runaways and then eating their bodies.

But when Jay meets Tran, a young Vietnamese boy, something changes. Tran, not knowing what Jay is, wants to stay with Jay, wants to love him. This is a concept very strange for Jay, and all he knows is that he doesn't want to hurt Tran. Things get even more complicated as Tran's former lover, the now AIDS sick and boardering on insane writer Luke starts to track Tran down to rescue him from the creepy Jay.

In the mean time, Andrew escapes and makes his way to New Orleans - by chance. These two predators of the night is drawn towards each other and chare a killing frenzy in wich they finally find someone to hone their skills with, and to teach them new things. Andrew lerns canibalism, Jay lerns that he doesn't have to be alone.

But what happends when Andrew wants to eat Tran?

The concept of a perfect killer is not new, but can there be such a thing as the perfect victim?


Unpredictable, gory, disgusting - a book to devour.

Friday, March 21, 2008

The Last Hero – A Discworld Fable

Av Terry Pratchett med illustrationer av Paul Kidby.

I "The Last Hero" återser vi Cohen the Barbarian – en gammal gubbe som aldrig upphört vara en barbarhjälte - och det är ett kärt återseende av en personlig favorit. Denna gång är han dock för första gången det närmaste man kan komma att vara en huvudperson. Cohens mål är att återlämna elden till gudarna, dock i form av agateansk sprängdeg ("Agatean Fire-Clay") för att helt sonika spränga bort toppen på gudarnas berg och därmed ge igen för alla hjältar som dött en för tidig död. Problemet är bara det att om han lyckas med sitt galna upptåg kommer hela världen att gå under, då hela Skivvärldens magi har sitt centrum där, typ.

"Too many people, when listing all the perils to be found in the search for lost treasure or ancient wisdom, had forgotten to put at the top of the list 'the man who arrived just before you'."

Cohen är rolig, mindre rolig är hans ”posse”, de andra gamla gubbarna i ”The Silver Horde”. Det är samma skämt fortfarande, skämt som fungerade en gång blir nu uttjatade (hur kul är det i längden med Hamish, den halvdöva hjälten i rullstol?). Och här närmar vi oss något som jag tycker blivit allt mera tydligt nämligen Terry Pratchetts, och förvisso många andra författares, dilemma: han är så enormt skicklig på att skapa karaktärer som vi alla (nåja, de flesta av oss) kan älska, känna med och ha roligt med och åt. Karaktärer som Granny Weatherwax, Nanny Ogg, Sam Vimes, Angua, Döden, Susan Death, m fl har vi kunnat följa under lång tid i mycket bra böcker. Men efter ett tag tar det liksom slut, det blir allt mer krystat och längre och längre mellan skratten. Böckerna om häxorna eller ”the City Watch” blir inte bättre och bättre, tyvärr.

Men Pratchett verkar själv ha insett detta och har de senaste åren skapat nya huvudkaraktärer, i böcker där våra gamla favoriter dyker upp som bifigurer vilket är ett grepp som jag anser fungerar väldigt väl. Exempel på detta är Moist von Lipwig (”Going Postal”, ”Making Money”), Tiffany Aching och Nac Mac Feegle (”The Wee Free Men”, ”Wintersmith” m fl) och boken “Monstrous Regiment”.

Hur återknyter detta till ”The Last Hero” då? Jo, denna bok är nästan någon sorts ”best of”. För att hindra Cohen & Co samlas en räddningsstyrka i Ankh Morpork bestående av välkända karaktärer som The Librarian, Vetinari, Rincewind (numera the Professor of Cruel and Unusual Geography), Captain Carrot, Mustrum Ridcully m fl. Men först och främst får äntligen en av mina favoriter stort utrymme och kan påverka hela händelseförloppet: Leonard av Quirm, Skivvärldens egna och skruvade variant på Leonardo da Vinci. Är det någon av ovanstående jag gärna sluppit är det The Librarian – hur kul är det med ”ook?” för hundraelfte gången?

Annars hålls det bra ihop, jag vill inte avslöja mer av handlingen än jag redan gjort. Boken är nämligen väldigt kort, endast 4000 ord, men av en helt annan typ än jag tidigare stött på av Pratchett. Om boken i sig skulle få betyget 3 av mig, förändrar illustrationerna det betyget till en 4. Paul Kidbys målningar täcker hela sidor och uppslag såväl som bakgrunder och i marginalerna. De är i många fall utsökta och träffsäkra och gör läsningen riktigt njutbar – oavhängigt vad man tycker om själva handlingen.

Betyg: 4.

Monday, March 10, 2008

Curse of the Mistwraith

Curse of the Mistwraith – Part one of the War of Light and Shadow ** Janny Wurts

With a title like this you might think this was a waddle of clichés.
And you would be right.
On the other hand you would be completely wrong too.

Two halfbrothers, one brought up as a royal prince and with the unexploited gift of Light and the other brought up by mages and with the very skilled and learned gift of Shadow, find them self locked in a deadly conflict between their two homelands. For generations, war has raged between these lands, one plundering the other in acts of piracy to feed a starving population and the other desperately trying to protect its hard working people.

Very cliché so far, huh?

The king of the rich lands marries a daughter of the mages, and her dowry is that her children will bear the magic gifts. It is never explained why she would marry a man she doesn’t love or submit to a joyless marriage with the most self-centred, puerile and violent king ever. She is a powerful mage; why doesn’t she just tell him to piss of or she’ll fry him to cinders? Anyway, after the first boy is born, the king throws one of his tantrums and tries to rape her. She escapes, and flees to the pirate-king of the other lands, getting a new boy with him, this one with the gift of Shadow.
Angry at the abuse of one of their kind, the mages refuse to teach the first boy’s gift of Light, focusing their attentions to the boy with the Shadow gift.

But as chance has it, the Shadow mage is caught during a raid several years later, and brought before the King who sees his chance of wiping off the stain on his honour from his wife’s betrayal by torturing the young man to death. But along comes his wife and casts a spell; whatever he does to one of her sons will happen to the other. One would think that just spiriting them away and letting them live in peace would have been a better spell, but I suppose that wouldn’t do for a story. Enraged, the king throws the Shadow Master into exile through a magic gate. Alas, his own son gets thrown along, and the both of them finds themselves in a strange landscape where the sun never seems to rise above the clouds, and the mist never raises.

Don’t worry, I’m not telling the entire story. All this happens in about 50 pages.

And that’s the thing with this story. It’s a lot of action; never a dull moment. Line up the problems and shoot them down in a matter of chapters. And that’s all good and well. Her writing is also very accessible.

But….(there is always a but)

The characters. The half brothers are…well the Master of Shadow has, to put it lightly, a quicksilver temperament. He changes his mood very fast. And mostly so that he could fit in to the ‘hero’ cliché, being slow and thoughtful at times, impulsive and arrogant at the next. You get no grip on his personality because it keeps changing in a most annoying way so that he might get of looking good.

His brother doesn’t fare much better, because he never seemed to do, or think, anything interesting. At all. He just wants to be a king (hmm…have I heard that before?), and now that he’s lost his heirdoom (is there such a word?) he just grabbs the next best thing that comes a long and decides to rule that. Fortunately, no one of the inhabitants seems to mind, because, as everyone knows, a King solves everything, right?

None of the brothers ever seem very upset that they can never come back to their own lands, or that they had to leave their supposed loved ones behind.

And then, oh gods, there is the mages and the witches. All you need to know about them is: Male power, good and steadfast, Female power (with one exception) bad and stagnant.

Yawn.

Sunday, March 09, 2008

The Dream Hunters

Av Neil Gaiman, illustrerad av Yoshitaka Amano

"Then catch his dreams, child..."

Den här boken är den av alla jag äger som jag allra helst rekommenderar men på samma gång allra minst vill låna ut. Den måste nämligen finnas tillgänglig, annars är det något som saknas i mitt hem...

Neil Gaiman är min husgud, det mesta han rör vid blir till guld. Men i "The Dream Hunters" överträffar han sig själv - det här är det bästa han hittills gjort och det säger inte så lite. Faktum är att jag tycker den här är så bra att jag aldrig tror han kommer att kunna överträffa det eller ens nå upp till samma standard igen. Hoppas jag har fel...

Det här är en saga om en räv och en munk, om en kärlek som inte skall kunna existera. Det är vackert och sorgligt och hoppfullt och så oerhört, enormt bra. Varenda ord och mening är så rätt, så genomtänkta och så i harmoni med Yoshitaka Amanos målningar. Och bara illustrationerna är värda sin vikt i guld. De är bland det mest uttrycksfulla jag sett i tryck och understryker verkligen det sorgliga och vackra i historien.

"Events occurred as it was proper for them to do"

Varje gång jag läst "The Dream Hunters" har jag blivit oerhört tagen. Är man bara det minsta lättpåverkad kan jag lova att en och annan tår trillar nedför kinderna under läsningen. När jag läst klart är det som om allt stannar upp, jag sitter helt stilla och är helt tagen. Till slut bläddrar jag igenom boken igen, från pärm till pärm, och lever mig igenom allt ytterligare en gång, men nu "bara" genom illustrationerna. Först när jag gjort det kan jag sätta tillbaks den i bokhyllan, då är jag liksom färdig. För den här gången vill säga, för ganska snart kommer den att plockas fram igen.

"I am a fox," she said, humbly, and without boasting. "I also am a crafty beast".

Betyg 5+ (om möjligt...)

Bron till Terabithia (film)



Bron till Terabithia förvånade mig verkligen. jag hade väntat mig en glättig barnfilm i pastell med ungar som leker i ett fantasiland med älvor och regnbågar, istället får jag en mörk film om livets hårda verklighet och behovet att ibland fly in i fantasin för att komma ifrån den värld som trycker ner en och får en att känna sig mindre än lort.
klart det märks att terabithia är en amerikansk film här och var - särskilt i slutscenen - men på det stora hela är den rätt okarakteristisk med sitt mörker, sorg och ond bråd död.

den handlar om jesse - en liten kille på runt 12 år som har det rätt tufft. familjen tillhör den undre medelklassen och med fem barn har man inte råd att köpa nya kläder - jesse får ärva sina storasystrars avlagda grejor - även om de råkar vara rosa. i skolan blir han mobbad och det blir just inte bättre av att hans lillasyster är hans största fan som alltid hänger efter honom.
en dag börjar en ny tjej i hans klass - leslie. föga anar jess att leslie kommer att förändra hans liv - på mer än ett sätt...

jag måste säga att jag tyckte mycket om den här filmen! förutom 'slutslisket' (inte som ni tror!) var det enda jag hade svårt för skådespelaren som spelade jess' pappa - samme man som spelade skurken i terminator II...

betyg: 4!

Wednesday, March 05, 2008

Wormwood/Swamp Foetus


Wormwood/Swamp Foetus, Poppy Z. Brite

A collection of short stories, some ghastly and others gory, some scary and others just a (literally) bloody mess. As usually, Brites flare for drugs, sex and rock n’ roll (none of witch is exactly...conventional) firmly places her stories in the 80’ or 90’ and might seem almost nostalgic today, although MY life in those years didn’t have quite so many vampires in it. Or angels.


In Angels Brite returns to her two main characters from the novel Lost Souls, Ghost and Steve, to try to help two young twins get together (incomprehensible if you have not read Lost Souls)

In A Georgia Story four young men live happily in an abandon church until one of them hangs himself in the bell tower....(sad and scary)

In His mouth will taste of Wormwood two very jaded, necrophilic boys gets the thrill of their life in a graveyard (very squicky and outright disgusting)

In Optional music for Voice and Piano a young singer comes to the dread conclusion that his voice urges people to hurt themselves (interesting, but not very surprising)

In Xenophobia a wake at a morgue turns horribly awry (pretty amusing)

In The sixth Sentinel a woman in New Orleans gets a ghostly lover ( Brite at her best, horrible,

thoughtful and utterly jaw-dropping in the end)

In Missing, what would you do if the one you love dies? (Very sad and heart- wrenching)

In Footprints in the water a strong psycic tries to help a twin whose brother died, but even when it goes right it is so very wrong (scary...nightmares!)

In How to get ahead in NY Steve and Ghost goes to NY for a gig, but the two locals from Missing Mile are have a hard time in the big city (contains one of the most scary scenes I’ve ever read – homeless people in the subway)

In Calcutta, Lord of Nerves the dead are coming back to prey on the sick, the wounded, the poor...and nobody seems to think this is more than a slight annoyance (Gory but scary – compare with Hanteringen av odöda. In Sweden we would try to get them into the system, in Calcutta they are seen as population control)

In The Elder a father obsesses over his two year old son a little to much (pointless, in my opinion, but rather a good ending)

In The ash of memory, the dust of desire a scorned lover takes a hideous revenge on his pregnant partner (very...strange)

All warning flags on this as with any of Brites stories. Definitely NC 17. Explicit sex of the stranger kind, gory deaths, a LOT of drugs, people with odd powers. But what a language! To die for...

Sunday, March 02, 2008

Lyonesse: Suldrun's Garden

Sedan nån vecka tillbaka har jag ett nytt och mycket trevligt sällskap att roa mig med när tiden tillåter mig: George RR Martin heter han, ett välkänt namn för de flesta fantasynördar tydligen. Så icke för mig, han är helt ny men icke desto mindre MYCKET bra. Halvvägs in i andra delen av "A Song of Ice and Fire" är jag helt såld. Men ju mer jag läser desto mer vandrar jag iväg i tankarna till en helt annan bok, som påminner en del om upplägget av storyn, där huvudpersonerna är mänskliga och ombytliga. Personer jag önskar väl ändrar sig till det sämre, folk man trodde boken svävade kring dör och så vidare.

Boken jag pratar om är "Suldrun's Garden", första delen av Jack Vances Lyonessetrilogi som kom redan 1984. Jag har haft boken i min ägo i 20 år och minns att jag tyckte om den. Läste därför om den för någon vecka sedan and boy am I impressed! Den börjar lite segt eller snarare långsamt, men allt eftersom historien utvecklar sig och karaktärerna växer fram så vill man inte att boken skall ta slut. Och det är ett bra betyg om något! Därför har jag nu beställt de två återstående delarna "The Green Pearl" (1986) och "Madouc" (1990). Återkommer kanske om dem vid senare tillfälle.

Lyonesse är en del av "the Elder Isles", placerade ungefär i Biscayabukten och med ganska mycket eko av klassisk pre-Arthuriansk saga med allt från faeries av olika slag till både onda och goda magiker, hovintriger och kärlekshistorier. Det är enkelt uttryckt "high fantasy" när den är som allra, allra bäst. Det finns redan väldigt många recensioner av boken på nätet so without much further ado saxar jag in lite av mig redigerad info om handlingen här:

Princess Suldrun is the daughter of the King of Lyonesse, and her father hopes to marry her off in a politically advantageous way. When Suldrun proves uncooperative, she is locked away in a small garden overlooking the sea. One day, a young prince of another Lyonesse nation, Aillas, is washed ashore near the garden and is rescued by Suldrun. He was thrown overboard from a ship by his cousin, to prevent him claiming the throne of Troicinet. Aillas and Suldrun fall in love, but the prince is eventually discovered and imprisoned. Suldrun, however, is now pregnant, but when her baby is born it becomes mixed up with a fairy child, and taken off deep into the forest to be raised by fairies, where it grows up at an accelerated rate due to the magical nature of the world the fairies inhabit.

Aillas escapes imprisonment and attempts to track down his son, who now is twelve years old. Before Aillas redeems his birthright, he must pass the breadth of Hybras Isle as prisoner, vagabond, and slave, an acquaintance of faeries, wizards, and errant knights. His son, meanwhile, leaves the fairy world and begins wandering Lyonesse, but the boy's innocence quickly leaves him vulnerable, unless his father can reach him in time.

Betyg: 5. Låna den gärna!

Saturday, March 01, 2008

Terry Pratchett - en översikt

Pratchett är vid det här laget knappast okänd för någon med minsta böjelse åt fantasygenren. Själv älskar jag hans skapelse Skivvärlden och dess invånare, miljöer, städer, gudar and whatever. Men jag vet flera som är skeptiska efter att ha läst ett bokverk eller två eller sett någon av seriealbumen eller filmerna. Och jag förstår dem! Pratchett är nämligen väldigt ojämn. Det är sällan eller aldrig dåligt, han har trots allt en rätt hög lägstanivå. Men det finns ändå några som är sämre. Men framför allt finns det några lysande böcker och här vill jag mycket kortfattat ge en snabbgenomgång för er som vill prova eller ge honom en andra chans.

Jag har delat in dem i fyra kategorier, det finns inte utrymme för några vidare kommentarer för det är så många. Jag har begränsat mig till de jag själv har, med två undantag: av någon anledning saknar jag de två första "The Light Fantastic" och "Colour of Magic". Det finns ytterligare ett gäng böcker, trots att jag listar så många här...

Strunta i dessa...Pratchetts lågvattenmärken (betyg 1-2)
Strata
Maskerade
Moving Pictures
Pyramids
Soul Music

Absolut läsvärda men ibland rätt långt mellan skratten (betyg 3)
A Hat Full of Sky
The Fifth Elephant
Sourcery
Hogfather
Equal Rites
Jingo
Guards! Guards!
Feet of Clay
Wyrd Sisters
Reaper Man
Carpe Jugulum
Making Money
Thud!
Wintersmith

Bra med typiskt skruvad Pratchett-humor & mycket skratt! (betyg 4)
Men At Arms
Night Watch
The Wee Free Men
Lords and Ladies
The Last Continent
Eric
Witches Abroad
The Amazing Maurice and his Educated Rodents
Mort
Going Postal
Monstrous Regiment

LYSANDE! Dessa kan man läsa hur många gånger som helst! (betyg 5)
The Light Fantastic (med reservation för att det var länge sen jag läste den)
The Colour of Magic (med reservation för att det var länge sen jag läste den)
The Truth
Thief of Time
Small Gods (näst bäst, typ)
Interesting Times (kanske den enskilt bästa av alla)

Thursday, February 28, 2008

The Soprano Sorceress

There are some entertaining ideas in this book. Magic connected to music and singing in particular - I like it!

I get really fed up with Anna, though. Modesitt does not trust the readers of this book at all, and feels we need to have certain information pointed out in absurdum. We get it! Anna is a feminist! Not the kind I would hang with, mind you, but of sorts. We are suppose to understand this from her refusal to be condescended upon by men, or by the fact that she happily removes free will or kills any man trying to rape her. No, rape is not ok. Nor is Annas strategy to deal with it. She thinks Lord Jecks is hot - how can we fail to get it when it is pointed out for the mpth time that he looks like Robert Mitchum, and she just adores Mitchum. Add a splash of Sean Connery and Anna is gone. I should here point out that L E Modesitt, Jr. is a 50+ man... Anna is furthermore a psykopath. She claims to loathe killing people, and yet, without any hesistation or investigation kills thousands and thousands of people, with fire from the sky, drowning them in mud or even better, by letting an entire city owerflow with lava. Mm, I'm sure all in the capital were evil. It was the capital of the evil kingdom. My, my... Anna compares the leader of the "evil empire" to Hitler, but I few would claim all Berliners were evil nazis just by being in Berlin.

So, on a scale, this book gets a 1,5, where the ,5 is scored due to the idea of magic in music. It's an idea most of us can believe in, after all.

PS Har hittat en fenomenal blogg som helt enkelt analyserar bokomslag. Har som särskilda inslag Mammary Monday och Phallic Phriday. Say no more, utan titta på hennes analys av Soprano Sorceress at http://judgeabook.blogspot.com/2007/09/fantasy-quickies.html

The Mage Winds trilogy

Mercedes Lackey står inte högt i status. Vännen som lånade ut böckerna skämdes lite över att de var så vällästa. Andra vänner grimaserar lätt vid omnämnandet av hennes namn. För mig var detta första mötet med Lackey, men eftersom en mycket betrodd vän vad gäller litteratur har "Misty" som sin absoluta favoritförfattare så hade hennes beröm lyckats neutralisera kritiken till en egen position i avsaknad av förväntningar.

Jag har nu läst Winds of Fate, Winds of Change och är uppslukad av den avslutande Winds of Fury. Och jag undrar, varför är Mercedes Lackey så illa förtalad? Är det för att hon är en mycket produktiv författare främst i high fantasy-genren, med det egna målet att producera minst 100 verk (i likhet med Isaac Asimov som hon själv påpekar)? Är det för att hon är en typisk amerikanska (läs kvinna) från Mellanvästern med ett hemma-fru-liv enligt konstens alla regler? För, jag måste direkt säga att detta är betydligt bättre än många andra fantasyserier jag försökt läsa på senare tid.

Lackey skriver om intressanta karaktärer, i denna trilogi i sin värld Velgarth, där en mängd av hennes romaner utspelar sig. Hon har en sammanhängade världsbild, med historik, olika raser med egna, välunderbyggda kulturer och språk. Hon utforskar könsroller och utanförskap, välmenande och okritiskt, men dock. Robert Jordan med sina vansinnigt tråkiga könsroller i sin serie som ingen förväntade sig ett avslut på, eller David Eddings standardformel med fem böckers-serier där hjälten reser igenom hela den befintliga kartan på jakt efter något blåskinande (därmed gott) är betydligt sämre.

Min kritik skulle vara mot sexscenerna som gränsar till klassisk Barbara Cartland ibland, minus beskrivningar av organ eller mot att det är på förhand givet att alla hennes huvudkaraktärer kommer att överleva boken och trilogin igenom, till skillnad från en av mina favoritförfattare George R.R. Martin. Hon skriver helt enkelt klassisk high fantasy med gott hantverk, i avsaknad av större nyheter eller nydanande idéer, men hon gör det med den äran. Jag tror att Lackey får mest kritik för vad hon är - en produktiv hantverkare i en värld som egentligen högaktar den introverte "konstnären" med ett fåtal "genialiska" verk...

Betyg
Winds of Fate: 4
Winds of Change: 3
Winds of Fury: Ännu så länge 3.

Bildspel...


Created with Admarket's flickrSLiDR.