The broken sword

The Broken Sword, Poul Andersen *****(av 5)

Jag är...förälskad. Äntligen, äntligen, efter år av letande har jag funnit en historia som, om än knappast perfekt, beskriver alver som något annat än ”snygga – spetsörade - visa –människor”.
De här alverna skulle äta Peter Jacksons’ versioner levande och spotta ut tiarorna.

Historien utspelar sig i England under vikingatiden, ett England ständigt under attack från vikingar och där Faery ligger runt hörnet. Och krig närmar sig i både människornas värld och i den andra, ett krig där Asarna och Isjättarna inte tvekar att offra sina spelpjäsers liv, kroppar och själar.
Alvhärskaren Imiric som styr över de Engelska alverna råkar på ett mänskligt barn som ännu inte är döpt; det tillhör varken de gamla asarna eller den nya kristna guden. Alltså lägger han helt kallt beslag på det, och lämnar en bortbyting i dess ställe. Mänskliga krigare är nämligen bra att ha på sin sida då de har en egenskap som få i Faery har – de kan röra vid järn. Barnet döps till Scafold och växer upp utan vetskap eller ens intresse för sina riktiga föräldrar (en intressant detalj här...Elrond berättade inte för Aragorn vem han var förrän han fyllt 20)
Bortbytingen – som egentligen är Imirics son med en fångad trollkvinna och framställd med magi - växer upp som Valgard i människornas rike och har ingen orsak att tro annat än att han är helt mänsklig.
Men trollen (från engelskans trolls, inte goblins) rustar till krig mot alverna som hämnd för de svidande nederlag de led för tjugotalet år sedan, och alvnationen är för splittrad för att samla sig till motstånd. Samtidigt har en förbannelse uttalats över Scafolds mänskliga familj och hotar att föra samman honom och Valgard i en konflikt av två mycket förvirrade själar. Mitt i denna malström av gudar, jättar och alver står resterna av Scafolds’ mänskliga familj.

Till slut verkar det enda hoppet stå till den mystiska, trasiga svärd som Asagudarna lämnade till Imric på Scafolds namnsdag. Men i en värld där varje släkte står och faller för sig självt är det knappast troligt att Asarnas planer är för det goda för varje sig alver eller människor.

Språket må vara gammalt och styltat, prosan må driva visa till vansinne men det här är High Fantasy när den är som allra bäst. Visst, det är knappast nyskapande (både Elric och speciellt Tuorn i Silmarillion har liknande desperata öden) men frågan är vem som inspirerat vem? Den här boken är dock från –54. Med sina rötter djupt i Eddan så väl som engelsk, irländsk och skottsk mytologi så kan jag inte annat än rekommendera denna bok å det varmaste, vilken med sina lätt sympatiska troll, landsförvisade fauner, borttynande halvgudar och lömska Asar och, så klart, totalt omänskliga och skrämmande alver drar oss in i den värld som våra förfäder trodde att de levde i.
Läs, och frukta skuggorna i skogen.