Härom veckan såg jag färdigt den sista säsongen av DS9 och det var med lite blandade känslor jag sade adjö till karaktärer jag umgåtts med under hela året. Som fan av den klassiska Star Trek-idén där man far runt i rymden och upptäcker nya saker ”where no man has gone before” var jag lite skeptisk till DS9 som utspelar sig på en rymdstation i omloppsbana kring Bajor. Ganska snart kom dock mina farhågor på skam – de är trots allt inte på stationen hela tiden – de far fram och tillbaka mellan olika världar, galaxer, dimensioner...det finns tillomed ett avsnitt där de far tillbaka i tiden och stöter på kapten Kirk (mycket snyggt gjort). DS9:s stationära läge gör att de kan behandla frågor de andra serierna inte kan. Familjer finns ombord, nära inpå, och är inget karaktärerna abstrakt längtar hem till. Att DS9 har Star Treks första svarta befälhavare gör att man kan ta upp och behandla frågor om de svartas situation och rasism. Federationen är där som oberoende återuppbyggare och medlare efter att en ockupationsmakt lämnat planeten nedanför. Ockupationen har lämnat ett fattigt, starkt religiöst folk fullt av före detta gerillakrigare, och att säga att det finns viss friktion mellan den före detta ockupationsmakten Cardassia och Bajor är en underdrift. Kan man lyckas skapa en fredlig samexistens? Bajors starka religiositet är också något man måste ta hänsyn till – i synnerhet när stationens befälhavare tämligen omgående blir en av deras profeter... Polischefen på DS9 är den ende shapeshiftern i hela det kända universum... En profithungrande ferengi med smugglartendenser driver baren... Vetenskapsofficeren är en symbiont som levt åtta liv... Låter det märkligt? You ain’t seen nothing yet... Men DS9 är bra – riktigt bra!
Posts
No comments:
Post a Comment