Dragonriders of Pern

Dragonriders of Pern – Triology by Anne McCaffery *( av 5)

Sooooo boooooreeed...

There are poorly written books out there (Nightrunners serie). There are tedious books (The Black jewels). There are uninteresting books (Vampirehunter D) There are books with annoying protagonists (Orcs – omnibus edition), or a lousy plot (Elfsorrow), or unimaginative writing (Dragonlance), or a poor narrative (all of the above).
Even these books would stand no chance against the yawn-of-the-decade trilogy of Pern. This will put you to sleep faster than a lounge full of nitoxic gas.
Apparently, the Pern books have achieved some sort of cult status amongst fantasy readers. It’s just one of those must-read books like Jordan or Eddings, or Tolkien. Why? I haven’t the faintest.

In a world inhabited by dragons and humans, the two races coexist peacefully and fight together against an phenomena called Threads which falls over the world every now and then. These mindless Threads (a sort of space-fungus), if they get a hold on growing vegetation can reproduce fiercely, killing all plants and growing things on the earth.
For centuries, the dragonriders have fought these Threads using fire in a symbiotic relationship with their dragonsteeds...
Wait. Hold on.
This relationship is about as symbiotic as the western world’s to the colonies in Africa. These dragons are bred, imprinted during childhood and used to fight the Threads. The dragons do not need the humans to do so – they are intelligent beings and would probably have done it anyway if only for self preservation, but NO! We can’t let a non-human specie think and act for themselves, now can we? We have to exploit them, because we are humans and we know best! And people wonder why I write moriquenta.

This said, the story gets worse. To avoid the Threads burrowing and hiding, the dragonriders wipe out all vegetation on the ground, practically everywhere. Mmm...excuse me? So, you wipe out all green growing things so that the Threads can’t do it? I hope you have to be either an orc or a really slow human not to spot the obvious flaw in that reasoning. And how am I supposed to care for the well-being of a land that’s virtually a scorched desert? And where do they get food from, anyway?

And the characters...I understand that this is supposed to be a ‘feminist fantasy’. If this is true then, my Gods, we’ve come a long way since the 70’s. For some unexplained reason, only men can bond with fighting dragons – women bond with dragon queens, which are very scares and spend all their time mating and laying eggs. And the few women in this story are either spoiled brats who nag, whine and rush thoughtlessly into things, or scheming promiscuous bitches. Or both. The men are all thick-headed chauvinistic pigs, if they’re heroes, or...no, they’re just chauvinistic pigs, all of them. Honestly. Even the dragons.
At one memorable point the female protagonist is practically raped by the male protagonist, but this seems to be okay to everyone because at the same time his dragon was raping her dragon, and that apparently aroused the both of them. Seriously, in real life both women AND men would have fed the bastard to the dragons and made boots out of his dragonsteed.

Frankly, I was rooting for the Threads during this entire story.

And if anyone even thinks of calling this a ‘chick-flick’ fantasy, I’ll cram Poppy Z. Brite down your throats.

Superman returns (film)

Stålmannen är tillbaka! Det hade man väl aldrig trott... Efter senaste filmen från 1987 hade jag trott att Stålmannen var insomnad och lika glad för det var jag - innan jag såg den här filmen.

Jag har väl inte direkt varit någon fan av de tidigare Stålmannenfilmerna men jag hade ändå höga förväntningar på den här eftersom den både regisseras av Bryan Singer (som bl a gjort kanonfilmen ”De misstänkta”) och har en av mina favoritskådespelare Kevin Spacey i rollen som skurken Lex Luthor. Inte blev jag besviken heller. Det är inte bara Spacey som är bra, flera kända skådisar medverkar och gör bra insatser och den (för mig) okände Brandon Routh är superbra (!) i rollen som Stålmannen – och nästan kusligt lik Christopher Reeve ibland...

Det märks att Singer har tittat mycket på de gamla filmerna när han gjorde denna – den hör ihop med de tidigare filmerna (har tillomed samma ledmotiv) men känns inte mossig för det. Denna film är mycket mörkare än de tidigare, mannen av Stål är mycket mänskligare och självklart har specialeffekterna utvecklats en hel del sedan den sista filmen (som kom 1987). Visst kan man hitta saker att anmärka på; som t ex att Luthors onda hantlangare varken är tillräckligt korkade eller tillräckligt onda, att mantlar inte borde bölja i rymden eftersom där inte finns någon vind, att Stålmannen verkar ha blivit lite mer immun mot kryptonit än tidigare, osv, men jag gillade filmen ändå och kommer definitivt att se nästa del i serien (kommer 2009, enligt www.imdb.com)! Storyn: Stålmannen återvänder hem till Jorden efter fem års resa i rymden till resterna av sin hemplanet Krypton. Väl hemma finner han att livet har gått vidare utan honom, människorna har vant sig vid att han inte är där och kan hjälpa dem och den gamla flamman Lois Lane är förlovad och har en son. Han tar jobb på Daily Planet precis som förut, där blir en del återseenden – både bittra och ljuva – och ganska snart upptäcker han också att Lex Luthor – hans gamla ärkefiende – sluppit ur finkan trots en dubbel livstidsdom. Och eftersom Lex är...Lex...har han såklart nya onda planer på gång för världsdominans och massmord...

The Scar

The Scar – China Mieville ***(av 5)

Vad är det med brittiska författare? Har de allihop gått i samma skola – en skola där passion för ord, ordlekar och en vackert formulerad mening bankas in i ryggmärgen på dem?
I så fall vill jag också gärna gå där.

Den tämligen osympatiska Bellis Coldwine flyr från sitt hem för att starta ett nytt liv, men på vägen överfalls hennes skepp av pirater och hon och de övriga passagerarna samt besättningen och slavarna förs till Armada, ett enormt konglomerat av skepp som fastbundna vid varandra bildar en stad. Armada styrs av the Lovers, men det finns andra fraktioner som är intresserade av makten och snart inser Bellis att hennes språktalang gör henne till en viktigt bricka i ett spel hon knappt kan förstå. I sin kamp att fly Armada dras hon allt djupare in i spelet. Men vad är det för bisarr plan the Lovers strävar efter?

Detta är den andra boken av Mielville jag läser, och den är klart bättre än hans debut King Rat, åtminstone rent språkligt. The Scar är skriven som en blandning av Niel Gaimans verk och J.K Rowlings (ett tag underhöll jag mig med att fundera på om China Mieville var en pseudonym för Rowlings försök att slå sig in på vuxenmarknaden). Varelser med namn som gringylow, Remade och cactae har samma självklara enkelhet och precision som varelserna i Potter böckerna. Å andra sidan skulle the anipholii (myggmänniskor) kunnat komma direkt från Sandman.
Men jag klagar inte. Språket är vackert, inte överarbetat. Varelserna är fascinerande. Huvudpersonerna är om inte sympatiska så väldigt mänskliga.
Synd bara på historien.
Jag tror jag lyckades lista ut intrigen efter ca 500 sidor (av 800) och satt sedan och blev mer och mer irriterad när jag hade rätt. Boken blev aldrig tråkig – den är för välskriven för det och fylld med äventyr och spänning, men jag satt hela tiden och tänkte ”Kom igen! Överraska mig! Vänd allt på ända nu.” Jag blev besviken.
Men trots allt en ok bok med annorlunda settings och huvudkaraktärer. Om han bara kommit på en bättre historia till den kunde den fått fem stjärnor.
(En liten binotering...det finns en rolig och potentiellt dödlig lek som kallas Ring-tequila. Den går ut på att man tittar på LotR och tar en tequila varje gång någon säger ordet ’ring’. Ingen har klarat mer än en halv film och överlevt att skryta om det än så länge. Det slog mig att samma lek skulle kunna använda ordet ’puissant’ i the Scar och uppnå samma effekt :o)

Book quote: Scars are not injuries, Tanner Sack. A scar is healing. After injury a scar is what makes you whole.

Farscape (tv-serie)

Åkej vänta nu här...är det här mupparna jag tittar på eller...? Näe det är faktiskt en "tung" sf-serie som har miljontals fanatiska fans över hela världen. Serien har gått i flera år! Kan miljoner fans ha så fel...?

Historiens huvudperson - och Hjälte (ni noterar Versalen) - är Crichton. En riktig pappas gosse och Stor Vetenskapsman. Pappa var berömd astronaut och Crichton JR känner sig lite som att han har lite väl stora skor att fylla - i fem minuter ungefär... Junior har tillsammans med en barndomskompis byggt ett litet specialrymdskepp och ska nu ut i omloppsbana runt Jorden för att testa sin teori om att man kan använda Jordens gravitation för att få upp farten för att kunna färdas i hastigheter nära ljusets. Det är bara det att han inte räknat med att Jordens magnetfält skulle lägga sig i, ett maskhål skapas och - vips - är han Någon Annan Stans. Mitt i en strid dessutom. Inom fem minuter har han lyckats döda brodern till en mäktig befälhavare (och därmed fått en Fiende), blivit tillfångatagen av ett gäng fångar på rymmen och dessutom blivit drogad av något som skulle kunna misstas för muppar... *suck*
Efter de fem avsnitt jag sett kan jag konstatera att Crichton är en närmast outhärdlig hjälte. Han kan allt - och då menar jag Allt - trots att han kommer från den minst utvecklade rasen i sällskapet och för tio minuter sedan var övertygad om att hans var den enda rasen i universum. Han kan ändå allt. Hade jag inte vetat att serien är australiensisk hade jag sagt "typiskt amerikaner". Till råga på allt är seriens obligatoriske krigare (D'Argo) synnerligen tråkig, den lika obligatoriska motvilliga allierade (Aeryn Sun) djup som en planka, skeppets pajas och tillika mupp (Rygel) är en...mupp... Ja ni fattar bilden... Men...fansen säger att serien växer och att runt avsnitt 1x19 blir serien fantastiskt bra. Om man nu kan hålla ut så länge... Men 'what the heck'...Hjälten kom iallafall ihåg att ta med silvertejp på resan. Vilket tyder på viss potential. Eller?
Betyg hittills: 2 av 5

The black jewels

The black jewels – Ann Bishop - ( av 5)

When evil gets really boring.
Don’t get me wrong here – I love a good Dark tale. In fact, I write those myself. And I don’t mind if there is sex/erotica in the story. But Bishop just does everything wrong in this hideous story. I mean rape, SM, incest, paedophilia, people getting their genitals bitten of, strange bondage rings around powerful males genitals to control them (there are no ‘men’ or ‘women’ in this story, just males and females) I mean jeezee! Calm down lady! Take a walk and get some fresh air. A story doesn’t become Dark because you pile atrocities on it. True evil requires some sort of twisted brilliance, not just the dull mind of orcs and sex offenders. (The difference? An orc would put a prisoner in a cage to watch them starve to death. A dark elf would put the prisoner in the same cage with some surgical instruments and see how long it take before the prisoner cut of their own foot and eat it raw. That’s evil.)

In this world most people have some magic powers and the amount of power you have are determined according to darkness – the darker jewels you get at your initiation rite, the more powerful you are. An ok idea, although not exactly new and fresh.
The story centres around a young girl who is extremely powerful – in fact, so powerful that she gets jewels in a new, darker shade then anyone ever has before. This means she is so powerful, she can wipe out the entire world if she chooses. Unfortunately (and this is unfortunate) she is on the good side. So why should I even worry, right? She is so powerful no one else even have a chance anyway. If she’d been evil, then there would have been an interesting story and a challenge for the good guys. It doesn’t help that everyone she meets either loves her immediately or are evil. In the end, she has every powerful being in the world on her side, and the two evil women she is fighting are barely (and I’m not exaggerating here) as powerful as her butler. Not the premises of suspense.
With this girl stands (among others) the triangle of the three most powerful males in the world – her ‘father’, her ‘brother’ and her lover. The last one has been working the last 5000 years or so as a pleasure slave for various women, despite the fact that he is impotent. Apparently he is such a wonder of sexy masculinity that he can satisfy women (and I am still not exaggerating, people!) just by looking at them.
Yeah right, and I’m the elf queen of Mirkwood.
This is crap, so don’t even go there. The Black Jewels is an experience that will leave you feeling offended, bored and confused. So why do I always get to take the kick-in-the-face of bad stories? Because you people wont write any rewievs (no offence Anna)!

Book quote: I honestly can’t be hedgehodged (no, that's not a quote. It's my oppinion)

Keeping it real

Keeping it real (Quantum gravity book 1) ** (av 5 möjliga) Justina Robson

It’s the not-so-distant future, the year 2015. Something has happened – no one seems to know exactly what, perhaps a nuclear accident – a few years ago which split the very fabric of existence. Now, apart from our world, there is the Demon world, the Elementar world and the Elven world. Of course, the people inhabiting these worlds claim to have been there all along, and even to have a history coexisting with ours.
Lila Black is a young female agent whose last mission to the elven realm went horribly awry. Now she is a blend of machine and woman (kind of like Robocop only, of course, sexy) and the Elven realm is all but closed to humans or demons.
One elf, however, has taken a liking to mortals and more than that, to Rock n’ roll. Yes, it’s an elven rocker. What kind of strange brain figured that one out? I mean punk, yes. Synthers, sure. Goths? No problem. But rockers? Imagine Legolas in skin tight black leather, astride a motorcycle and wailing away at the microphone...alright, I think I have to go and take a cold shower now...
Anyway, said woman/machine gets a job as a bodyguard to said elven rocker, but as it soon turns out, the ones trying to kill him are elves, indeed the very elves responsible for Lilas condition in the first place. But why kill one of their own? Could it have something to do with his strange claim to family ties in the demon realm? And if all that isn’t enough, someone’s put a geas on our two ‘heroes’, one that requires one of them to give in to and admit utter love for the other. Who will give in first?
If reading about demon-elves having pretty graphic sex with machine-women who has the soul of a gay (? hard to tell with elves really...) elven ranger possessing her machine parts is your thrill, then indulge yourself. For the rest of us, this is just weird. And the story is poorly written, with tons of authors convenience solutions and magically sprung romantic glades, incomprehensible magic, and odd mechanical gadgets.
And the very idea. Cyber punk? That is so ’90, dudes.

Book quote: Please, no lembas jokes. I’ve heard them all.

"Dawn", "Adulthood Rites" & "Imago"

Av Octavia Butler

Efter att ha läst Butler's denna Xenogenesis-trilogi känner jag mig lite andlös. Lika mycket inför denna kvinnas fantasi och idéer som för alla tankar och frågor serien väcker i mig själv. Denna SF-serie är inte likt någonting jag läst innan; den är full av ytterligt främmande egenskaper, karaktärdrag, raser, individer och koncept men lyckas ändå göra det till något bekant och mänskligt. Stora etiska frågor är själva essensen i hela historien. Och det är en mycket bra historia...

Tredje världskriget kom till slut och det blev förödande för hela mänskligheten. Vapen användes som tog död på nästan allt högre liv på Jorden och de få som inte dog direkt förgiftas sakta av den nu förgiftade Jorden. Snart kommer vi alla att vara utrotade.
Så dystert ser läget ut när Oankali kommer förbi. Oankali är en ras som lever och utvecklas genom att ta det bästa från raser de stöter på och inkorporera det i sig själva. Bokstavligen. De är nämligen högt specialiserade genmanipulerare. Oankali ser vår potential men förfasas samtidigt över vår förmåga att förstöra liv i jakten på att få mer makt över varandra. De bestämmer sig för att rädda mänskligheten och restaurera Jorden. Men till vilket pris...?

Betyg: "Dawn" 4, "Adulthood Rites" 4,5, "Imago" 3,5

Star Trek - Deep Space Nine (tv-serie)

Härom veckan såg jag färdigt den sista säsongen av DS9 och det var med lite blandade känslor jag sade adjö till karaktärer jag umgåtts med under hela året. Som fan av den klassiska Star Trek-idén där man far runt i rymden och upptäcker nya saker ”where no man has gone before” var jag lite skeptisk till DS9 som utspelar sig på en rymdstation i omloppsbana kring Bajor. Ganska snart kom dock mina farhågor på skam – de är trots allt inte på stationen hela tiden – de far fram och tillbaka mellan olika världar, galaxer, dimensioner...det finns tillomed ett avsnitt där de far tillbaka i tiden och stöter på kapten Kirk (mycket snyggt gjort). DS9:s stationära läge gör att de kan behandla frågor de andra serierna inte kan. Familjer finns ombord, nära inpå, och är inget karaktärerna abstrakt längtar hem till. Att DS9 har Star Treks första svarta befälhavare gör att man kan ta upp och behandla frågor om de svartas situation och rasism. Federationen är där som oberoende återuppbyggare och medlare efter att en ockupationsmakt lämnat planeten nedanför. Ockupationen har lämnat ett fattigt, starkt religiöst folk fullt av före detta gerillakrigare, och att säga att det finns viss friktion mellan den före detta ockupationsmakten Cardassia och Bajor är en underdrift. Kan man lyckas skapa en fredlig samexistens? Bajors starka religiositet är också något man måste ta hänsyn till – i synnerhet när stationens befälhavare tämligen omgående blir en av deras profeter... Polischefen på DS9 är den ende shapeshiftern i hela det kända universum... En profithungrande ferengi med smugglartendenser driver baren... Vetenskapsofficeren är en symbiont som levt åtta liv... Låter det märkligt? You ain’t seen nothing yet... Men DS9 är bra – riktigt bra!

The Pillars of the World

Av Anne Bishop

Jag är besviken – inte ett sexhjälpmedel så långt ögat når – i hela boken! Och detta trots idoga varningar om författaren från både susanna & rebecka. Klart sex finns med i historien, men inget frossande i detaljer...

Man kan lätt se var författaren har hittat sin inspiration; gammal folktro från både norden och kelterna, häxprocesserna, mm. Resultatet blir en rätt intressant historia som är svår att lägga ifrån sig även om man egentligen vet hur den kommer att sluta efter bara några kapitel...

Boken har två parallella historier, den ena om the Fae (the fair ones, bishops alver eller älvor), vars värld börjar försvinna bit för bit. Faes härskare jobbar mot klockan när de försöker hitta orsaken och straffa vederbörande. Hårt. Spåren leder så klart till människornas värld... (doh!) Samtidigt i...japp...människornas värld... The witche’s hammer – storinkvisitorn själv åker land och rike runt för att utrota de onda häxorna från jordens yta. Maken till ond man har man väl sällan skådat i en historia... Men känn inte bara hat emot honom...det är inte hans fel...han blev slagen av sin mamma som liten... *öh*

Wolverine

Wolverine ***(av 5)

I am aghast. Appalled. Ashamed over myself. I figured reading a Wolverine comic would be a bit like reading a comic about the World Wrestling Federation. You know, a lot of huge, sweating men slugging it out.
It still sort of is.
It’s just that I...kind of liked it.
My Gods, but I feel so dirty.

Maybe it’s the fact that he did have a character, and that it was at least moderately cute. Like, when he goes from calling Nightcrawler ‘misfit’ to ‘elf’ to the positively affectionate ‘fuzzy elf’. Those two actually seem to be good friends (!) Or when he screws up his relationship with every woman he ever meets. Including the one with his adopted Japanese daughter. Still, he makes me kind of queasy with his “bad- boy- if- it- moves- kill- it” moral, and his really annoying “cooler-than-thou” attitude.No, I haven’t fallen yet. But for a while there, I was stumbling very close to the edge.

The broken sword

The Broken Sword, Poul Andersen *****(av 5)

Jag är...förälskad. Äntligen, äntligen, efter år av letande har jag funnit en historia som, om än knappast perfekt, beskriver alver som något annat än ”snygga – spetsörade - visa –människor”.
De här alverna skulle äta Peter Jacksons’ versioner levande och spotta ut tiarorna.

Historien utspelar sig i England under vikingatiden, ett England ständigt under attack från vikingar och där Faery ligger runt hörnet. Och krig närmar sig i både människornas värld och i den andra, ett krig där Asarna och Isjättarna inte tvekar att offra sina spelpjäsers liv, kroppar och själar.
Alvhärskaren Imiric som styr över de Engelska alverna råkar på ett mänskligt barn som ännu inte är döpt; det tillhör varken de gamla asarna eller den nya kristna guden. Alltså lägger han helt kallt beslag på det, och lämnar en bortbyting i dess ställe. Mänskliga krigare är nämligen bra att ha på sin sida då de har en egenskap som få i Faery har – de kan röra vid järn. Barnet döps till Scafold och växer upp utan vetskap eller ens intresse för sina riktiga föräldrar (en intressant detalj här...Elrond berättade inte för Aragorn vem han var förrän han fyllt 20)
Bortbytingen – som egentligen är Imirics son med en fångad trollkvinna och framställd med magi - växer upp som Valgard i människornas rike och har ingen orsak att tro annat än att han är helt mänsklig.
Men trollen (från engelskans trolls, inte goblins) rustar till krig mot alverna som hämnd för de svidande nederlag de led för tjugotalet år sedan, och alvnationen är för splittrad för att samla sig till motstånd. Samtidigt har en förbannelse uttalats över Scafolds mänskliga familj och hotar att föra samman honom och Valgard i en konflikt av två mycket förvirrade själar. Mitt i denna malström av gudar, jättar och alver står resterna av Scafolds’ mänskliga familj.

Till slut verkar det enda hoppet stå till den mystiska, trasiga svärd som Asagudarna lämnade till Imric på Scafolds namnsdag. Men i en värld där varje släkte står och faller för sig självt är det knappast troligt att Asarnas planer är för det goda för varje sig alver eller människor.

Språket må vara gammalt och styltat, prosan må driva visa till vansinne men det här är High Fantasy när den är som allra bäst. Visst, det är knappast nyskapande (både Elric och speciellt Tuorn i Silmarillion har liknande desperata öden) men frågan är vem som inspirerat vem? Den här boken är dock från –54. Med sina rötter djupt i Eddan så väl som engelsk, irländsk och skottsk mytologi så kan jag inte annat än rekommendera denna bok å det varmaste, vilken med sina lätt sympatiska troll, landsförvisade fauner, borttynande halvgudar och lömska Asar och, så klart, totalt omänskliga och skrämmande alver drar oss in i den värld som våra förfäder trodde att de levde i.
Läs, och frukta skuggorna i skogen.

Fevre Dream

Fevre Dream, R.R. Martin ****(av 5 möjliga)

Ja, jäklar. När Martin är bra så är han bra. Om det är den här sortens slut vi kan se fram mot i Song of Ice and Fire, då är det värt att vänta på.
På den ångande, tröga Mississippifloden drar hjulångarna last och passagerare mellan flodstäderna. Kapten Abner Marsh har just förlorat samtliga av sina båtar utom en när en mystisk man –Joshua York – dyker upp och ger honom ett erbjudande om partnerskap i den största ångaren som någonsin byggts. Enda kravet är att Joshuas märkliga vanor – han kommer bara ut på natten, han vill stanna till på ödsliga platser – respekteras. Abner, efter viss tvekan, går med på erbjudandet. Det blir den värsta färden den ärrade flodveteranen någonsin upplevt, och händelser sätts i rullning som kommer att påverka resten av hans liv – hur länge det nu än blir.
Det här är en vampyr berättelse, men ännu mer är det en berättelse om att finna en mening i livet, och framför allt om vänskap. Det finns ondska i den här boken, riktig ondska som inte bara går ut på att hacka folk i småbitar eller dricka deras blod, men även riktig godhet, och det är de mest oväntade personerna som står för båda extremerna.
Jag hade så smått gett upp på Martin efter hans meningslösa a Feast for Crows, vilken verkade ha tillkommit endast för att krama mer pengar ur en serie, men nu är jag taggad till tänderna i väntan på A Flight of Dragons. Enda orsaken till att inte ge fem stjärnor är att scenen jag väntade på genom hela boken, den ultimata scenen, aldrig någonsin kom. Småsint, visst. Men sådan är jag.

Orcs - the omnibus edition

Orcs, the omnibus edition **(av 5 möjliga)

On the cover of this book – which by the way is more exiting, has a better narrative and far better plot than the rest of the book – it says ”Will change your view on orcs forever”.
Well, that is true.
Sort of.
Apparently they are even dumber than I ever thought.
I can’t for the life of me understand what the author wanted with this book. Change my view on orcs? The why are they behaving according to the law ‘if you can’t solve it with violence, use more violence’? Why are they a cannibalistic, constantly stoned, argumentative lot? Am I supposed to think that they really are a nice people because there is a female orc amongst them? (There is rumoured to be female orcs even in LotR but so far, no one has dared to check ;o) I mean, that’s already my view of them!
What I DO know is that the person who recommended this to me is gonna get it big time.
One would have assumed that I should have seen this coming a mile away, since it was recommended by the owner of an orc-fan homepage (yes, they exist, yes I’m a member, and if you don’t understand why an elf-lover such as me belong to an orc fan page, well what can I say? Wake up and smell the minurvor) whom doesn’t like me for several reasons. Unfortunately I have a problem with backing away from a challenge. And, you know, the cover wasn’t all bad.

The story....well here goes.
The lands are being ripped apart and magic is becoming scarce. This seem to have something to do with the invasion of humans, at least those humans who believe in a single God, called the Unis. So what to do? Well, obviously, kill all those humans!
Unfortunately for the orcs, their specie have somehow managed to become slaves under a dreadful, half-human queen, who performs strange sexual rites on her victims (although not with the orcs, for which I’m desperately thankful) to gain more magic and battle her sisters, all of whom are trying for world domination.
One small band of orcs, called the Wolverines, are sent out to recover a magic artefact for their queen, but managed to loose it because they were all stoned out of whatever little excuse for a brain they had in the first place (yes, these are supposed to be the heroes). Now, if they go back without the artefact, they’ll probably be burned. If they try to recover it, they will be seen as deserters, chased down, and burned. And even if they do find this thing, and manage to sneak back into the fold before anyone misses them, do they really want that horrible woman to lay her long fingers on such power? The outlook is bleak to say the least.
The situation is not helped by the fact that their leader keeps getting into a dreamlike trance in which he is living happily in a world were orcs are free and happy (and probably constantly stoned, since this seems to be their chief goal in life) Might there be a chance of attaining this, perhaps with the help of the magic artefact? That is, if it doesn’t just corrupt them like it does everyone else (how in the name of Morgoth do you corrupt an orc anyway?! What can you possibly make it do that it wouldn’t just do happily anyway?)
The story is trying for High Fantasy, with a full supporting cast of centaurs, dragons and something they call elves, but the main purpose with High Fantasy i.e. telling a story is completely lost. If hack n’ slash n’ burn is your thrill, then by all means go ahead, knock yourself out. But if you want a point, a purpose, a dialog then just put it down and back away. Slowly. And don’t make any sudden moves, or it might attack.

Book quote:
Allies? We don’t have any allies! We’re orcs! (More of that self-insight and I might have liked the book a lot more.)

The Malazan book of the fallen

The Malazan book of the fallen
(Gardens of the moon - The Bonehunters )

So, you though you read it all.
You figured that keeping all of the Silmarillion history in your head made you pretty clever.
You felt that having a grasp on Jordan characters made you one helluva fantasy reader.
You believed that sorting out R.R. Martin intrigues was the top achievement of all times.
Well, the lessons just begun, people.

In a world were history goes not a thousand, but a million years back, warfare is the way of life for the Malazan army. For decades they have been conquering lands all over the world, but for what reason, not even the Empress own Adjunct seem to know. What is becoming frighteningly clear, however, is that there is a war brewing amongst Gods and ascendants (and perhaps even more powerful forces), but from an army –the only army – who encourages its soldiers to think individually, ever Gods have something to fear.
This is not classic High Fantasy – there are no elves, no dwarves, indeed not even a good side and a bad – but don’t worry. There’s T’lan Imass (undead Neanderthals), K’chain Chemal (frighteningly intelligent ‘dinosaurs’ with huge flying cities), Tiste Andi/Tiste Edur/Tiste Liosan (black/dusky/pale immortals in constant war with one another, each other, and anything/anyone else), Soultaken (people able to shift into animal form), D’ivers (people able to split their soul into many animal forms), Jaghut (I’ve no idea) demons, dragons, hell hounds, monsters, and the completely insane sappers, magicans, warlocks, assassins, witches and not-so-common human soldiers of the Malazan army. And for those whose spirit is strong enough, ascendance and perhaps even Godhood awaits, not that anyone with more than half a brain really wants it.
Because in this story, not even the dead knows peace and no God is immune to a sappers cusser.

Unlike Jordan, and lately Martin, Erikson actually have his characters doing things even after the 6000-odd pages of story. And although there’s at the very least as many main characters as in a Jordan fever dream, there is no worries that you get confused. I mean, you get confused a lot, that is the entire point of some of the plot, but you wont confuse them. Trust me, these are some of the most memorable characters you’ve ever met, human or not.
With countless side plots, a history as vast as (and expanding far beyond) our own, a main story moving as steady as a Malazan war machine, and, gods below and above, people who actually think, this story will blow you away like a sappers splinter (yeah, I really like the sappers).
It doesn’t hurt that it features my all-time favourites Anomander Rake (Tiste Andi) and Icarium (half-Jaghut, still don’t know what the other half is) are running around trying hard not to destroy the world again, not to mention the human favourites such as the sapper Fiddler, the witch Tattersails, the all-time loony high priest Pust and Mogora, his spider D’iver wife, the assassin Apsalar....well, truth to tell I like them all. Everyone of them. Including the demon Greyfrog, the Empress Larseen and the really annoying once- dead-dragons Telocrats and Cusser, whom now inhabit/possess a pair of small K’chain Chemal skeletons (complicated existence? You don’t know half of it).
So what are you waiting for? Sign up today! Empress Larseen wants you.

Book quote:
They don’t listen to me! I’m supposed to be their God, why won’t they listen to me?
Maybe they’re waiting for you to say the right thing.
Like what?
Well, whatever it is they want to hear, of course.

Battlestar Galactica - Reimagined (tv-serie)

Tusan ocksa! Nu är säsong tva av Battlestar Galactica (BSG) slut och säsong tre börjar inte visas förrän i oktober... Superbra serie som blivit en riktig favorit! Hur ska man sta ut...? =)

För er som inte känner till det sa gjordes BSG som en remake pa en gammal tv-serie fran 60-talet. Första säsongen sändes (inte i Sverige än) 2004.

Historien är som följer: Mänskligheten lever utspridda i 12 kolonier. Enligt gamla religiösa skrifter utvandrade 13 människostammar fran planeten Kobol för mycket länge sedan. Den trettonde stammen - Jorden - är försvunnen och tros inte vara mer än en legend.
För länge sedan byggde människorna robotar - cylons - för att göra allt det tunga arbetet i gruvorna. För 40 ar sedan gjorde Cylonerna uppror och det blev krig. Cylonerna försvann och sags inte till mer och mänskligheten andades ut.
Förra aret kom de tillbaka för att utrota mänskligheten... Alla 12 kolonierna attackerades samtidigt, man togs helt pa sängen och innan man ens hann reagera hade cylonerna i princip utrotat hela mänskligheten. Nagra skepp som befann sig i transit mellan kolonierna kom dock undan förödelsen - däribland Battlestar Galactica - och de flyr nu för att rädda människorasen fran utrotning. Försöker hitta Jorden - som kanske finns...eller inte. Det kanske värsta av allt; cylonerna har evolverat. Nu ser de ut - och känns - precis som vi...
Betyg: 4,5 * av 5

"Sabriel", "Lirael" & "Abhorsen"

Av Garth Nix

Ancelstierre är ett land som i mangt och mycket kunnat vara 50-talets England om det inte varit för att det i norr gränsar till the Old Kingdom. Där finns magi i allting och ingenting är säkert vad det ser ut att vara. Inte ens de döda stannar alltid döda… (Kanske är det överflödigt att säga att gränsen mellan Ancelstierre och the Old Kingdom är ett hart bevakat ingenmansland komplett med mur, skyttegravar och taggtrad?) Pa sistone har otäcka saker börjat hända i the Old Kingdom; fler döda än vanligt vaknar ur sina gravar och attackerar och dödar de levande. Helt klart är det nagon som ligger bakom, men vem och varför? Abhorsen ger sig ut för att försöka finna svar pa den fragan och om möjligt sätta stopp för det men vad hon upptäcker är mer skrämmande än hon nagonsin kunnat ana…

Böckerna är en välskriven, lättläst fantasytrilogi som inte bara presenterar nya intressanta idéer om magi och dödens natur. De är ocksa en historia om att växa upp, hitta sig själv och sin roll i tillvaron. "Mod är inte särskilt modigt om man inte är rädd."

Är du ute efter en ny Tolkien kommer du att bli besviken men serien är helt klart underhallande och spännande och mycket läsvärd. Att inte bifigurerna är sa djupt tecknade kan man sta ut med…