John Constantine, Hellblazer: The Gift

Av Mike Carey (text) & Leonardo Manco (illustrationer).

Jag älskar John Constantines buttra karaktär i Hellblazer lika mycket som jag ogillar Keanu Reeves i rollen som honom i filmen från 2005 (ser någon någon som helst likhet mellan Keanu & Constantine?). Det enda jag har emot serien är dess ojämnhet. Hellblazer pendlar nämligen från riktigt, riktigt bra till rätt jäkla trista. Bland höjdarna kan nämnas ”Original Sins” (utgiven som album 1992), ”Hard Time” (2001) och ”Lady Constantine” (2006), som alla får högsta betyg av undertecknad. Bland de sämre hittar vi ”Highwater” (2004) och ”Setting Sun” (2004). Det är aldrig dåligt, men ibland rörigt och inte så sällan bör man ha läst andra i serien för att hänga med i vad som sker. Och tyvärr hjälper inte ens det i vissa extremfall.

Ojämnheten beror förstås på att det är olika författare. Minst åtta olika har nämligen skrivit de 18 som står i min bokhylla – och det finns ett gäng till. Bäst generellt gillar jag de där Constantine verkligen är den där coola killen som bara använder magi när det verkligen behövs. Inte när det blir för mycket eller inte alls. Det senare händer ibland och det är rejält trist för då kan man likaväl läsa något annat.

Ojämnheten gäller förstås även illustrationerna. Dessa påverkar också helhetsintrycket och personligen gillar jag skarpt t ex Goran Sudzuka (”Lady Constantine") och Marcelo Frusin (“Good Intentions”), Även omslagen varierar och själv gillar jag inte minst Sandman-bekantingen Dave McKeans på de tidiga albumen.

Nu till mitt senaste inköp: The Gift (2003). Den tillhör lyckligtvis de bättre! John gör gemensam sak med sin ständiga motståndare demonen Nergal, en kombination som är fruktsam och intressant, men rätt mycket på samma tema som flera gånger innan. Som alltid ser det rökt ut för den gode Constantine, som alltid har han ett ess i trenchcoatärmen, och som alltid undrar man VAD han skall dra fram den här gången…

Andra halvan är än bättre och inte minst djup. John funderar på hur man går vidare i livet när allt – eller stora delar av – det liv man haft och de man håller av inte längre finns kvar. Ska han lära sig läxan till slut? Nja, som ett led i att gå vidare trashar han istället en magikermiddag – varför nånsin försöka göra sig populär eller ”go of character”?

Betyg: 4.