Forest Mage

Forest mage (Soldier’s son, part 2) ** (of 5)

This is a Fantasy novel about a fat man on a diet. I suppose Hobb’s the only one to pull that one of.
And it’s actually a lot more interesting than it sounds.
Unfortunately, since it doesn’t sound interesting at all, there is a slight flaw in this reasoning…

Short summary of Shamans Crossing, the first part of the trilogy.
Young Nevare is the second son, and thus he must be a solider, according to the will of the good god (the first son is the heir, the third a priest, the forth an artist and so on. The daughters? Well, they’re wives, of course!) Nevare is looking forward a lot to his military career, but as things turn out (eventually) he ends up in the hands of a magic that is controlling him more and more….
This was an absolutely boring book, and I only got through it because…because its Hobbs! She’s great! Alas, not this time. (In other news, Hell reports ice floes)

In Forest Mage, something is happening to the lean young solider boy. He’s getting fat. Very fat. (Imagine those clay stoneage fat women) No matter what he does, even when he starves himself, he only get fatter. Might this have something to do with the mysterious Speck Plague? And what of his other self, the one he thought he reclaimed from the Specks?

This is not quite as boring a book as Shamans Crossing, but it’s not Farseer or Liveship traders by a long shout. There are some wondrous parts – mostly dealing with woods and forests and the Specks – where the true Hobb’s skills surfaces, but there’s no pace, no passion. Even when horrible things happened, you start thinking ‘ah, well, I didn’t much like those people anyway.’
Still, I’ll read the last one when it comes, I suppose.
Why?
Because it’s Hobbs. I wont give up on her. Not just yet.

And when I die, I want a Speck funeral

Across the Wall

av Garth Nix

Across the Wall är en novellsamling innehållande ett gäng olika historier från Nix karriär som författare och de är minst sagt varierande. Från den kända Abhorsen via varianter på Arthur-myten och krigshistorier (realism alltså) till fabler och en interaktiv 'gör-det-själv-historia'... Det låter kanske kul - och det är det väl också på sätt och vis - men Nix imponerar inte alls i den här boken. Jag tycker mycket om Abhorsen-böckerna och den historien är bra även i denna bok, men annars präglas de flesta - om inte alla - av hans noveller av en oförmåga att få fram ett bra slut. Det kan vara en jättebra historia som byggs upp på ett jättebra sätt och sen när man vänder till sista sidan och förväntar sig något extra...faller den bara platt ner. "Hjältinnan räddar sin älskade hemstad och familj (för att inte nämna hela världen) från Ondskan...och sen kliver hon på tåget"..."hans & greta besegrar häxan och får magiska krafter...så deras styvmor inte vågar bråka med dem"..."killen besegrar den onde lightning bringer och hans älskade...kommenterar hur hans aura ser ut"...umm...jahaaaa...? Man ska inte ens tala om hans försök till komedi på slutet... Jag menar hur kul är det att han skämtar om att han ska skriva en episk bokserie i 47 delar (nej, förresten - 56. 47 räcker inte...) med titlar som "a time of wheels", "a throne of games", "the witch wardrobe of lyon"...(den enda roliga titeln är "the return of the mistakenly purchased king" och den är ju inte så värst kul den heller...)
Ska du läsa den så räcker det att du läser den första historien om Nicholas Sayre i Abhorsen-världen - plus möjligen fabeln "three roses". Sen kan du lämna tillbaka den på biblan...

Betyg: 2

Lords and Ladies

Lords and Ladies Terry Pratchett *****(av 5)

The elves are back. The forests whisper and the stars are glowing. There’s singing in the glades and unicorns in the meadows, and crop circles in the fields.
It’s Midsummer Night.
No time for dreaming.

Grandma Weatherwax and her crumbling coven faces their worse challenge ever. The elves are back and they want the world again, with the humans to live and die by their whim. But how do you fight a people so beautiful, so wise, so happy, so rightfully our Lords and Ladies? After all, they brought beauty and magic back (and it is corrupting us), they are singing in the moonlight (about killing humans), the unicorns are prowling the glades (it’s a bloody big mad horse with a point in one end!)

You fight them with Lancer iron, with wizards and orang-utans and the worlds second-biggest lover (he’s a dwarf, see?) and the indomitable will of the witches of Lanker. Because if it’s something you can say about witches, it’s that they don’t fight fair.

Still, it might take a power greater than even Grandma Weatherwax to manage a people who can’t be killed, but where do you find someone more powerful than the Elven Queen, a creature who can go into your mind and make you love her? Where you least expect it…

This is my favourite Pratchett, and the one book I mostly need to come down from the lofty heights of Tolkien. It’s also the one book that mostly divide the PECS – society, because these elves torture, trick, lie and murder humans. They’re not only inhuman, they are vicious, evil, cruel!
Still, they’re elves, and Pratchett got that right; they do something to your memory…(But they’re wonderful! They create wonders. They’re glamorous! They project glamour. They’re terrific! They beget terror...)

Quote:
“Take my hand, child,” the Elven Queen said.
She struck out her hand gingerly.
There was something wrong with the queens eyes . It wasn’t the shape, or the colour. There were no evil glint. But there was…a look.
It was such a look as a microbe might encounter, if it was to look up the bottom end of the microscope. It said: you are nothing. It said: you’re an animal. It said: your flawed, you have no value. It said: you will never be as strong, as beautiful, as wise as we are. It said: you might be pet, or you might be quarry. It said: and the choice isn’t yours.

The downfall of the Lord of the Ring and the Return of the King

LotR av J.R.R. Tolkien

Snyft.
Snyft.
Hulk.

Åh Frodo.

Snörvel.
Snyft.
Snyft.

Åh Frodo.
Åh Sam.

Sniff.
Hulk.
Snyft.

My precious…

Citat:
The Road goes ever on and on
Out from the door where it began
Now far ahead the Road has gone
Let others follow it who can!
Let them a journey new begin
But I at last with weary feet
Will turn towards the lightened inn
My evening rest and sleep to meet.

A Feast for Crows

av George RR Martin

hmmm...ska man egentligen recensera del 4 i en serie? kanske kan man sammanfatta det med: serien är fortfarande bra även om vissa saker börjar spåra ur (jag tänker på vissa som lever fast de inte gör det...ni som läst den vet vad jag menar). och så kadinalmisstaget nr 1: varför delade han upp det som han gjorde - med bara hälften av karaktärerna i denna boken!?? det hade varit SÅ mycket bättre om han hade haft alla karaktärerna men halva historien om nu boken blev för tjock för att kunna ha allt om alla i samma bok... *suck*
nåja, den får en 4:a ändå. med två minustecken på. men bara för att jag är snäll... (och för att jag gillar jamie och arya så mycket...)

The Historian

The Historian Elizabeth Kostova** (av 5)

Milda spoilers nedan.

Kanske har jag läst för mycket Fantasy, där det är action som gäller.
Kanske har jag läst för mycket Fantasy, och orkar inte med att läsa om vanliga människors vanliga problem.
Kanske har jag läst för mycket Fantasy, och blivit beroende av magiska händelser, spännande karaktärer, intressanta varelser.
Kanske är ovanstående orsaker orsaken till att lämnade vanlig skönlitteratur och övergick till Fantasy till att börja med.

The Historian handlar om en ung flicka som upptäcker några dokument i sin fars bibliotek, dokument som visar sig vara spår i jakten på Drakula själv. Dessa dokument visar sig vara brev från faderns mentor, som försvann för många år sedan. Stora delar av berättelsen är ’utdrag’ ur dessa brev. Vid vissa tillfällen läser du som läsare en berättelse om en flicka som läser brev från sin far där han läser brev från sin mentor. Så ni kan gissa att det inte är någon större action det handlar om. Större delen av boken utspelar sig i de sydöstliga delarna av Europa, där diverse karaktärer letar spår efter vampyrer. Dessa delar av Europa är – utan undantag – vackra, historiskt intressanta, befolkade av vänliga människor med charmiga dialekter och/eller sött felaktiga användningar av engelska ord, har god mat (som man inte blir magsjuk av) och fyllda av spår från count D som ingen har hittat tidigare. Åh, ja och de är fyllda av andra vampyrjägare som glatt bidrar med sin expertis.
Vad de inte är, är fylld av är vampyrer. Eller logiska händelser. (Varför, när de är i muslimska länder, använder de inte en månskära istället för ett kors som skydd?)

Jag kan inte säga att detta är en dålig bok, men…det….går…långsamt. Plågsamt långsamt. För långsamt. Finns det inga förläggare som kan få författarna att fokusera? Tror de att allt som har det minsta lilla övernaturligt i sig blir bättre om man breder ut det på 800 sidor – trots att historien skulle tjänat på att korta ner det med åtminstone 200? Tro inte heller att ni får lära er något nytt om Vlad the Impaler. Tio minuter med ett uppslagsverk ger samma info som den här historien.
Sorry, jag gillade den inte. Med se det från den ljusa sidan – den kommer att göra sig utmärkt som biofilm!

(Så ni tycker jag är kinkig? Well, bite me!)