Innkeeper's Song

av Peter S Beagle

det här kan mycket väl vara en av de bästa böcker jag läst! inte på grund av storyn (som iof är bra) - det är språket och sättet att berätta som formligen förtrollar mig. det flödar som poesi över sidorna och jag önskar att jag själv hade sådan känsla för ord som den här mannen har. han använder också ett väldigt ovanligt sätt att berätta historien på; de olika kapitlen berättas av olika människor. historien flödar fram bit för bit ur olika människors synvinkel, ibland berättar värdshusvärden, ibland stallpojken, etc. inte som brukligt att man får se samma bit av historien ur olika människors ögon, nej här för varje berättare historien vidare där föregående slutade, fast ur ett nytt perspektiv. en bra historia är det också. när den är slut efterlämnar den en känsla av magi i kroppen. om det inte hade varit ett sådant starkt ord hade jag sagt att det är en genialisk bok - men då har jag ju inget sådant starkt ord att använda om jag stöter på något bättre... ;-)
och nu till bokens handling! i ett nötskal (oroa er inte, denna är från sidan 1 och är den enda 'riktiga' poesin i hela boken):

"There came three ladies at sundown:
one was brown as bread is brown,
one was black, with a sailor's sway,
and one was pale as the moon by day.

The white one wore an emerald ring,
the brown led a fox on a silver string,
and the black one carried a rosewood cane
with a sword inside, for a saw it plain.

They took my own room, they barred the door,
they sang songs I never had heard before.
My cheese and mutton they did destroy,
and they called for wine, and the stable boy.

And once they quarried and twice they cried-
Their laughter blazed through the countryside,
The ceiling shook and the plaster flew,
and the fox ate my pigeons, all but two.

They rode away with the morning sun,
the white like a queen, the black like a nun,
and the brown one singing with scarlet joy,
and I'll have to get a new stable boy."

betyg: 5!