The Portable Door

av Tom Holt

Detta var min första bekantskap med Tom Holt och jag hade inte förväntat mig så mycket. Jag visste det var humoristisk fantasy och trodde det i värsta fall kunde likna Terry Pratchett som jag inte är vidare förtjust i... Det gjorde det nu inte. Tom Holt lyckas berätta en rätt spännande historia med trovärdiga karaktärer och samtidigt flippa ut totalt...då och då...

Paul Carpenter är en rätt misslyckad kille som aldrig lyckats prata med tjejer och följdaktligen heller aldrig haft en flickvän. Eller ett riktigt jobb heller, för den delen.
När han mot alla odds lyckas få jobb på den (antagligen) väldigt anseenderika firman J.W.W Wells - trots en rent fruktansvärt dålig insats på jobbintervjun - vänds hans liv på ända. Hans nya rumskamrat är en mycket mager tjej med sex-appeal som en skiftnyckel (otroligt vacker i Pauls ögon) och han faller pladask. Vilket också är det enda som får honom att fortsätta gå till jobbet varje dag, för arbetet på J.W.W. Wells blir bara skummare och skummare...

Betyg: 3,5

Of Fire and Night

av Kevin J Anderson

Del 5 i 'Saga of Seven Suns'

Del fem i den här historien fortsätter i samma anda som de tidigare delarna. Det är Spännande, Intriger, Hemligheter, Förräderi, Galenskap, Kärlek, Väl Underbyggt, Episkt... Saga of Seven Suns handlar om ett universom man nästan kan tro på där människorna - som en gång trodde de var ensamma i universum - nu har upptäckt att både vänner och fiender existerar närmare än de trott.
Av misstag råkar människorna starta ett krig med de skoningslösa Hydrogues som bor i gasjätteplaneter runt om i galaxen. Hydrogues är lierade med de lika skoningslösa Klikiss robots som en gång gjorde uppror mot sina skapare och utrotade hela deras ras. Eller gjorde de det...?
Ildrians har varit människornas allierade sedan dag ett, men Hydrogues hotar utrota dem om de inte förråder människorna. Mage-Imperator Jora'h försöker förtvivlat hitta en annan lösning, men tiden rinner snabbt ut och han tvingas välja.
Tur att människorna har fler mäktiga allierade, men vad kan egentligen träd göra? Eller vatten, för den delen...

Andersons epos är av samma typ som George RR Martins fast i en helt annan miljö. Du bör inte fästa dig för mycket vid en karaktär för rätt var det är...he will...finish...them...off... *bzzt!*

Hela serien - betyg: 5!
Denna bok - betyg: 4

Witch's Honour

av Jan Siegel

Fern blir kontaktad av Mabb, Queen of goblins. Det verkar som att en mäktig och ond häxa slagit sig ner i England och hon utrotar spöken och goblins till höger och vänster. Fern lovar att undersöka saken, men med tanke på hur goblins är tar hon det inte på så stort allvar. Några veckor senare blir hon även kontaktad av en man vars syster hamnat i en oförklarlig koma på samma sätt som när Ferns ande kidnappades av häxan Morgus för några år sedan. Undan för undan börjar Fern inse att de bägge händelserna har ett samband och att en gammal fiende återvänt för att få hämnd...

Denna tredje och avslutande del i historien om Fern Capel är i mina ögon den bästa. Den är mörk och farlig och alls ingen fjäderlätt historia som lämnar läsaren glad och väl till mods. Här är det ondska Fern möter och ren ondska lämnar lite olust efter sig...
För mig kändes slutet lite abrupt, men kan man stå ut med det är det en jättebra historia som förtjänar att läsas! Som vanligt är den välskriven med karaktärer som känns äkta och element från mytologier överallt.

Betyg: 4,5

Camelot 3000 (serie)

arthursagan har alltid faschinerat mig och det var med stor spänning jag lånade camelot 3000 på biblioteket. en del saker var helt klart intressanta medan andra bara var...skumma...

handlingen är förlagd till england år 3000 då en utomjordisk makt invarderar jorden och vi jordlingar är totalt underlägsna och står inför total utrotning. då hittar en arkeolog av en slump kistan där kung arthur sover och råkar väcka honom. kung arthur visar sig vara en kämpe att räkna med även på 3000-talet och efter att ha väckt några av sina gamla riddare och bundsförvanter från fordom tar han sig snart an den utomjordiska invasionsarmén...

jag kan förlåta en hel del friheter författarna tagit sig i den här serien; att man gjort sir tristram till transsexuell, att sir galahad är ett monster, att merlin är djävulens son, att häxorna knappt har en tråd på kroppen...men varför har man gjort arthur så korkad?!! han kan verkligen bara en enda sak och det är att slåss, annars är han en av de dummaste varelser som gått i ett par skor. DET har jag svårt att få ihop med historien och det bidrar till det låga betyget.

är du mycket förtjust i arthurmyterna - läs den som kuriosa - annars kan du lika gärna strunta i det...

betyg: 2

Manhunter (serie)

tja, vad kan man säga...? manhunter är en "superhjälte-vigilante" som egentligen inte är en superhjälte utan en vanlig åklagare som fått fatt i utomjordisk teknik, vilket hon utnyttjat för att skapa sig en dräkt och ett vapen som nästan gör henne till en äkta superhjälte. de bovar som lyckas slippa igenom rättvisans nät jagar hon upp efter arbetstid...

manhunter lyckas med konststycket att vara nyskapande och samtidigt ganska tråkig och jag kan inte med gott samvete rekommendera den - trots att den inte alls är dålig - bara...tråkig...

betyg: 2,5

Widdershins

av Charles de Lint

Detta är en fristående fortsättning på "the Onion Girl". Man behöver inte ha läst den innan (det hade inte jag) men ibland refererar de tillbaka till sådant som hänt innan och då kan det ju vara roligt att hänga med i referensen.

Iallafall...

Detta är främst historien om Geordie och Jilly - bästa vänner sedan halva livet och som alla andra utom de kan se - som gjorda för varandra. Bägge två har vänner i den dolda världen av faerie och animal people som finns mitt ibland oss men som de flesta av oss väljer att inte se.

Förhållandet mellan animal people och de mer nyanlända faerie är som vanligt spänt och det når nya kriser när ett gäng bogans (ett slags faerie) dödar några cerva (klövdjuren bland animal people) och kidnappar Jilly och fiolspelaren Lizzie. Ganska snart upptäcks att bogan-gänget inte handlat på eget bevåg utan på uppdrag av en ur animal people med hämnd i sinnet... Plötsligt hotar den bräckliga freden urarta till krig som skulle spilla över i människornas värld. Jillys vänner är villiga att göra allt för att rädda henne, men kan de göra det utan att starta ett förödande krig? Och kan de över huvud taget rädda henne?

Charles de Lints fascinerande värld suger in en direkt från första sidan och bevisar återigen hur bra han är på att berätta en historia. Läs den!

Betyg: 4,5

Lost truth

av Dawn Cook

Den här gången ger sig Alissa tillsammans med Strell, Lodesh och Connen-Neute ut på havet för att leta efter de försvunna Masters som gav sig av för 20 år sedan på jakt efter ett glömt rike. Länge har de trotts vara döda, men Alissa har råkat på en ledtråd som tyder på att de kanske kan vara i livet ändå.
Under tiden sitter Talo-Toecan hemma i the Hold och oroar sig för vad som ska hända. Är det värre om Alissa inte hittar Masters eller om hon gör det. Hans hustru Keribdis finns bland de förlorade och hon är inte precis en vän varelse.

Denna del fyra är mer spännande än del tre och har en del intressanta diskussioner bl a om etiska spörsmål, vilket är ovanligt i fantasy. Ibland kan man bli lite trött på Alissa - hon är visserligen inte 'omnipotent' som Feist's trollkarl Pug men lyckas ändå alltid klara det omöjliga - även om hon råkar dö på kuppen. Dessutom beskrivs relationerna mellan kvinna och man med ungefär samma djup som Robert Jordan åstadkommer i Drakens återkomst... På det hela taget är dock serien läsvärd och spännande med en del nyskapande idéer!

Efter denna kommer säkert fler delar.

Betyg: 4

Reign of fire (film)

Betyg: 1/5

Oh. My. Gods.
I admit, I was warned in no uncertain terms about this movie. But still, how bad can it be, right? We’ve all seen a lot of bad SciFi/Fantasy movies (especially during the ’80).
But honestly….

During the constructing a new subway system in London, a group of dragons (!) are accidentally awoken. Within a few years, humanity is the endangered specie, living in underground caverns in a kind of Mad Max – wannabe world. The group of people we get to follow are all but despairing that they are the last humans on earth, the harvests are going wrong (and there appear to be very few women around, although this never seems to bother anyone) and the dragons are getting…hungrier.
But out of the blue (or, at least, from USA) comes a group of Heroes (note the capital H) who has discovered something that might end the plague of dragons forever….*spoiler ahead, highlight to read*….there is only one male dragon, the rest are females!

This very thought is so absurd it made me giggle. Unfortunately its just the climax of a number of absurd logic statements and outrageously inconsequent behaviour.
There is no reason at all to see this movie. As with Dragon Heart, which Anna rec:ed a few months ago, it only proves that directors think ‘if I just throw in a few huge, fire breathing dragons and special effects, no one will note the lack of plot’. Well, we do. And now we’re just waiting for the Hobbit to come along and show the way….

The Orcs treasure

Short, black and white, story of a small army of orcs that take over a castle with a legendary treasure. However, once inside (after a pretty gory battle) they have trouble finding the bloody gold and jewels!

Garr is an ordinary orc, if somewhat more imaginative than most of them, who accidentally stumble into a secret room filled with….oh, common! Like I’m gonna tell you what the treasure really is! ;o)

Yes, once again I’ve been fooled into reading a book about orcs by the Uruk-hai network (don’t worry, I got something in return on Sharka this time, hehe) but this was somewhat …cute….although rather simple. Took me all of ten minutes to read, and that was just because I kept laughing at the petty humour.

I don’t even mind what happens to the elves. Anything that looks like that and calls it selves elves deserve whatever is coming for it.

(Orc picture not from this book)

His Majesty’s dragon

a.k.a Temeraire, by Naomi Novis

An absolutely charming story of a young British (and, oh my Gods, is he ever British!) sea captain, Laurence, during the Napoleon wars, who suddenly finds his career plans, his wedding plans, and his entire life crushed as he finds a dragon egg on a French ship his crew has boarded.
The dragon chooses the hapless man to be his rider, although life in the Aerial Corps, is very, very far from the civilised (if bloody) and by-the-rules life captain Laurence has lived before…
But the bond that builds between dragon and man is likely to make for one of fantasy's most beloved character duos since Frodo and Sam or Fafhrd and the Grey Mouser. Neither is sidekick to the other, though, which is a grip I thoroughly like. Nothing is as boring as the non-human races being diminished to ‘pets’ or even worse ‘tools’.

Oh, and did you know? There acctually were a ship named Temeraire! Cute!

This quick-paced, and charming story is such a delight to read! Imagine Europe during the Bonaparte wars, and then just add dragons. And such dragons, intelligent, personal, self conscious, beautiful beings! I might almost believe that they are on the same side as humans…
A quick to read book, followed by A Throne of Jade, The Gunpowder War and Empire of Jade

Faery Tale

Faerie Tale by Raymond E Feist

Ultra-super-gloriously-American dream family moves from California to the woods of the State of New York, for really no apparent reason. The father is a writer turned screen writer who made a fortune on space movies, but who now wants to develop his writing in a quaint old house (‘old’ being a relative term when it comes to USA). The (beautiful) mother was once an actress/dancer, but has now given up her career to take care of the children, with not the slightest hint of regret. The oldest (stunningly beautiful, whooshingly rich, supremely intelligent…insert Harlequin superlatives here) daughter is a bit cranky at being dumped in the middle of nowhere, but forgives her father and step-mother within one chapter. Two young twins complete the picture of supreme happiness.
Have you thrown up yet? It gets slightly better.
This dream family soon discovers that something is happening on their farm. There are strange noises at night, weird lights in the woods. It soon turns out the Faery Folk lives there, and will do so for six months before they move on. Unfortunately, not all elves are nice, and the darkness creeps closer and closer up to their door….or would do, unless the story is written with such a painfully overdramatic melodrama that have you whishing for slow and painful demise for the entire family.

This is a very boring book, written with to much ‘This Is Scary, Be Frightened, Damn You!’ sense. A few scenes work, mostly the ones where the truly evil Fool comes along (because he is a bit scary, insane elves are never a pleasant sight) but mostly this books only value is for fuel in the fire.
And the ending, where all of a sudden a new plot element is thrown in, is outrageously absurd, in a way that would make the writers of the X-Files blush with embarrassment.
Or, like a friend of mine would say: “Finish this sentence; if it looks like shit, smells like shit, feels like shit, tastes like shit, it is, indeed, __________”

Stranger than fiction (film)

Från 2006

Harold Crick är antagligen en av världens tråkigaste människor. Han jobbar på skatteverket som revisor där han reviderar folks deklarationer. Varje dag knyter han sin slips exakt likadant (på det mest tidseffektiva sättet), borstar han exakt lika många tag med tandborsten, tar exakt lika många steg till bussen som han aldrig missar...och han är ensam. Väldigt ensam.
En dag när han borstar tänderna (36 tag i höjdled, 36 i sidled) börjar Harold höra en röst som kommenterar allt han gör och han inser snart att själv han är huvudpersonen i något slags historia. Men kan han själv styra över handlingen - eller styr den honom? Är det en komedi eller en tragedi? Och hur kan det egentligen vara möjligt? Han beslutar sig för att söka upp en litteraturprofessor för att få hjälp... (fullkomligt lysande logiskt!)

Detta är en fullkomligt lysande film! Både rolig och allvarlig samtidigt som den diskuterar stora etiska frågor. Skådespelarna är fantastiska : Dustin Hoffman, Emma Thompson, Will Ferrell, Maggie Gyllenhaal, Queen Latifah...
Se den om du gillar annorlunda filmer med djup där du inte har en aning om vart handlingen kommer att ta dig! Du kommer att tänka på den långt efteråt!

Betyg: 4,5

Forgotten truth

av Dawn Cook

Del tre i serien om Alissa.

I den här boken - som inte känns lika fristående som de första - råkar Alissa av en händelse transporteras 300 år tillbaka i tiden till en tid där the Hold var fyllt av masters och keepers och liv och rörelse. Ingen hade minsta aning om att sådana tidsresor var möjliga och Alissa finner sig fast i historien utan att veta om hon någonsin kommer att kunna ta sig hem igen. Som tur är träffar hon på en bekant och även om han tekniskt sett inte träffat henne än blir han en avgörande länk i hennes framtid. Hon får också svar på vad som egentligen hände med Ese Nawoer, dess siste väktare och hur Connen-Neute förlorade förståndet...

Tredje delen i serien är spännande och lättsmält även den. Liksom i resten av serien bryr man sig om karaktärerna - även om de ibland beter sig som idioter... En nackdel i den här boken är att lite väl stor del kretsar kring Alissas triangeldrama, vilket i min mening egentligen är det minst intressanta i historien. Kan du stå ut med de delarna (eller bara strategiskt bläddra förbi) - läs den!

Betyg: 3,5

Hidden truth

av Dawn Cook

Detta är den i det närmaste fristående fortsättning på "First truth" som jag recenserat innan.
Utan att berätta för mycket befinner sig Alissa och Strell nu i the Hold tillsammans med Bailic - den siste keepern. Bailic är en farlig man och de bägge gästerna spelar ett farligt spel när de försöker dölja sitt egentliga syfte med att vara där, samtidigt som de försöker komma på ett sätt att stjäla Boken. Kommer Bailic på vilka de är väntar bara döden...

Denna andra bok i serien är precis som den första mycket spännande och även det precis som den första svår att lägga ifrån sig innan den absolut sista sidan är utläst. Ett klart lästips om du vill ha något lättsmält med god kvalitet!

Betyg: 4

Someplace to be flying

av Charles de Lint

En natt när Hank är ute och kör ett uppdrag blir han vittne till hur en man klår upp en kvinna mitt på trottoaren. Eftersom Hank är en godhjärtad kille stannar han bilen för att hjälpa kvinnan men istället blir han skjuten och skulle ha blivit dödad av mannen som har den kallaste mördarblick Hank någonsin sett - om inte...plötsligt landar två tufsiga tonårstjejer mitt i bråket, sticker ner busen och helar både Hank och den okända kvinnan med lite saliv och en kyss. Efter det försvinner de spårlöst och med dem Hanks och den okända kvinnans (som heter Lily) bild av världen som ett logiskt och rationellt ställe. Var det vingar på tjejernas ryggar när de damp ner? Plötsligt känns gamle Jacks historier om 'the animal people' som lever mitt ibland oss mycket troligare...
Hank och Lily ramlar av misstag rakt in i en fejd äldre än tiden själv mellan the cuckoos och the corbae. Magi finns mitt ibland oss - man måste bara vara uppmärksam...

Kanonbra historia av de Lint som är svår att lägga ifrån sig. Var beredd med engelsklexikonet - här finns många fågelarter som kan behöva slås upp, för inte har du koll på jackdaws, bluejays, magpies...

Läs den! Speciellt om du gillar urban fantasy med en riktigt mystisk touch.

Betyg: 4

"The cuckoo is a pretty bird, he sings as he flies.
He sucks little birds' eggs, and then he just dies."

Final Fantasy VII - Advent Children (film)

Advent Children är en sådan där film jag absolut inte kan rekommendera till någon - om ni inte var jätteförtjust i spelet Final Fantasy VII... Detta är en otroligt snyggt animerad film från 2006 med otroligt kass handling som ska vara som en fortsättning som tar vid där dataspelet slutade (och hur bra kan nu DET bli...). Alla hjältarna - och skurkarna - är med och det är väldigt kul att se hur man tänkt sig karaktärerna verkligen ser ut utanför det gamla dataspelet. Cloud med sitt spikiga hår och jättesvärd, Barrett med sin pistolarm...Jenova och Sephiroth... Ungefär där tar det roliga slut för detta är verkligen en kass film rent handlingsmässigt!

En obotlig sjukdom har drabbat planeten sedan våra hjältar förstörde Jenova i spelet och människor dör till höger och vänster. Cloud är asocial och drar runt på sin motorcykel och grubblar över Aerys död och är allmänt ur gängorna. Plötsligt dyker tre misstänkt gråhåriga motorcykelskurkar upp ur intet och börjar kidnappa barn med sjukdomen och Cloud blir tvungen att rycka upp sig...

Betyg: 2 (bara för att det var så kul att se de kära hjältarna - och Clouds jättesvärd - igen!)

The Lies of Locke Lamora

Scott Lynch
Betyg: 5/5

If you just read one book this year, make sure it’s this one.
This is adventure, this is intrigues, this is magic and friendship, mysterious towers of Eldritch glass glowing in the twilight and elaborate plans going right out the shit – barges.
This is what I wanted from the disappointing Nightrunners series.
And so, I take my hat of and bow down to Scott Lynch.

As an orphan boy Lock Lamora really has only one problem – he likes stealing too much. And he doesn’t care about the unwritten rules that keep the very unruly, always misty, enormously huge city of Camorr together. But once he’s taken up by the Gentlemen Bastards, a small band of con-artists, his talents are soon put to good use. But even after he’s grown up and himself leads the gang, he has serious trouble to keep within the rules….and now it might cost him more than his life. For the Grey King stalks the city streets, killing at will even those thought to be untouchable, the capa (mafia leader) has his own plans for the young thief, and the brooding aura of the city’s secret police headmaster the Spider looms over all, intent to keep the city’s peace – at any cost. So Locke will learn, to his horror, that subtle though his plans may be, there are many out there a lot more cruel and clever than he is….

An absolutely wonderful book with so many lovable human characters I can not say who I like the most. Sofia, the countess botany - alchemist? She’s so clever! The Berangias twins? Such wicked sisters! Jean Tanner? Awww…he’s so cute! Locke himself? Not so bright as he thinks….
But this is also a very cruel book. I especially liked the end one of the ‘bad guys’ got. Very cruel tale, I thoroughly approve!

Quote: Barsavi realised something that too many men of the city were slow to grasp; an idea that he reinforced years later when he took the Berangias twins to be his primary enforcers. He was wise enough to understand that the women of Camorr could be underestimated only at great peril to one’s health.

The Dark Crystal – film

3,5/5

I en märklig värld med tre solar lever märkliga varelser. Tusen år innan filmen börjar splittrades The Great Crystal och två nya släkten uppkom, de ursöta och vänliga Mystics och de onda, fågelliknande Skeksis.
Nu närmar sig en ny kataklysm, och The Great Crystal måste åter bli hel om inte världen för evigt ska leva i ondska.
Den som får uppdraget att hitta den försvunna skärvan av Kristallen och återbörda den innan de tre solarna står i linje mot varandra är Jen, den siste Gelflingen (nej, inte Elfling. En Elfling är ett alvbarn). Jens hela släkte har blivit utplånat av Skeksis, eftersom det finns en profetsia som säger att en Gelfling ska utplåna dem, och han har växt upp med Mystics. Men i denna mystiska värld finns många faror – men även många nya vänner.

Och så klart hittar Jen en försvunnen Gelfling – flicka Kira (eller snarare hittar hon honom) som har växt upp med ett annat släkte.

MYCKET söt film med Jim Hansens (Mupparnas skapares) många dockor som skapar en fantastisk värld. Inte mycket till historia, men ren och skär underbar eskapism!

Citat:
Jen: ”Wings? But I don’t have wings!”

Kira: “Of course not. You’re a boy.”

First Truth

av Dawn Cook

First Truth är Dawn Cooks debutbok och det är första delen i en serie på fyra böcker. Detta är bra fantasy om man kan bortse från det faktum att albinon förstås är ond, hjältinnan blond och skurkens motiv att ta över världen känns liiite tunna... Förutom det är det en spännande historia som är svår att lägga ifrån sig. I motsats till George RR Martin har Cook satsat på mycket få karaktärer som hon porträtterar på ett mycket trovärdigt sätt. Magisystemet är annorlunda än det man stött på innan och deras värld är rätt så liten. Det tar ändå veckor att färdas någonstans (till fots förstås - om man inte är en raku) och de olika provinserna är rätt isolerade. Känns rätt så äkta, med andra ord...

Det handlar om Alissa som är resultatet av kärleken mellan Rema av slättfolket och Meson som är från bergen. Blandäktenskap som deras ses inte med blida ögon och barn av blandad härkomst föraktas både på slätten och i bergen. Alissas far försvann när hon var fem och nu när hon är 16 tvingar hennes mor ut henne på vandring för att hitta och ansluta sig till "the hold" som Alissa vet bara finns i sagorna. Där ska det enligt legenden bo både magimästare och magikunniga keepers och där - påstår mamman - kan hon få sin utbildning. Hon har nämligen fått för sig att Alissas far var en keeper och att Alissa har ärvt hans talang för magi. Pah! Alla vet ju att magi bara finns i sagorna!

På sin vandring träffar hon snart på Strell av slättfolket som har egna skäl att befinna sig på vandring i bergen så här nära vintern. De slår följe - och tur är väl det...

Jag ska definitivt låna fortsättningen - jag måste få veta hur det går!

Betyg: 4

Pans labyrint (film)

"pans labyrint" handlar om ofelia, en ca 12-årig flicka som med sin gravida och sjukliga mor flyttar ut på landet till mammans nye man. mannen är en särdeles grym kapten i francos fashistarmé och han är på landet med sina mannar för att utrota guerillan som gömmer sig i bergen. ofelia har ett mycket rikt fantasiliv och kastas snabbt in i ett äventyr i en helt annan värld än striderna och grymheterna som rasar runt omkring. men vad är egentligen fantasi och vad är verklighet...?

jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av den här filmen men det var synnerligen ingen hollywoodfilm vi fick se i biomörkret. det hade jag väl egentligen inte förväntat mig heller av en spansk regissör av guillermo del toros kaliber, men jag hade nog föreställt mig filmen som lite mjukare och mer magisk än den var. den här filmen är mycket rå - även i sin sagolikhet. det närmaste jag kan jämföra den med är gamla bröderna grimm-sagor eller h c andersens 'flickan med svavelstickorna'. den innehåller de råaste aspekterna av sagans värld och krigets hårda verklighet i dess 'verklighetsaspekt'. man får en inblick i hur hårt livet var i fashisternas spanien och man gläds åt att man lever här och nu istället för där och då. bildspråket är annorlunda och vackert - men nog kunde de låtit bli att visa det allra naknaste, råaste våldet. det - och att pan känns lite mesigt framställd av den som spelar honom - är det enda abret i en mycket bra film. den har så många bottnar att man kommer att tänka på den länge och se något nytt var gång man ser den.
betyg: 4

The Dragon Charmer

av Jan Siegel

Den fristående andra delen efter Prospero's Children är en mörkare (och ännu bättre) historia än den första. Den innehåller mer av allt; mer ondska, mer magi, mer mytologi och legender och framför allt - mer märkliga varelser...

Fern och Will har blivit 12 år äldre och har påverkats starkt av sina tidigare upplevelser, var och en på sitt sätt. När boken börjar ska Fern till att gifta sig och återvänder till huset i Yorkshire där allt hände. Naturligtvis dröjer det inte länge förrän 'Trouble' anfaller i natten och Fern och hennes vänner kastas ofrivilligt in i nya äventyr.

På samma sätt som i Prospero's Children flätar Jan Siegel in element från ett flertal myter och mytologier i historien på ett annorlunda och fräscht sätt. Det är en väldigt spännande historia som är svår att lägga ifrån sig innan den är absolut slut. Den enda besvikelsen var att slutet kändes lite abrupt efter den långa, långa uppbyggnaden. Det var ett bra slut, men det kändes lite kortfattat.

Men ändå - läs den också!

Betyg: 4,7

Stiftelsetrilogin

-Isak Asimov

Okej, låt oss börja med att ignorera de delar av boken som är skrattretande utdaterade. Hmmm….radera all irritation över att vita män kommer att styra Vintergatan utan någon jobbig inblandning från kvinnor eller – gudarna förbjude – icke-ariska människor. Ignorera grundtanken att enda sättet att upprätthålla en civilisation är att ha en styrande klass, och helst en kejsare. Ignorera att mutanter måste vara onda.
Så. Färdigt.
Det här är en förbannat bra bok. Den har intriger, list, intelligens, ett budskap. Delar av den är det bästa jag läst på många år.

Mänskligheten har spritt sig ut i Vintergatan under Imperiet och kejsarens skydd, och tiotusentals världar är nu befolkade. På den kejserliga planeten har hela planeten byggts in av byggnader, kontor (tragiskt, eller hur?) och allt annat som behövs för att administrera ett sådant väldigt…eh…välde.
Men som alla stora administrativa maskinerier så har den blivit trög och bekväm. Utvecklingen går inte framåt. Upplysning har blivit despotism. Rebelliska krafter för frihet rör sig i maktens korridorer. Harry Seldon är en framstående vetenskapsman inom psykohistoria, som går ut på att beräkna historien genom att man statistiskt sätt kan beräkna hur människor i stora grupper kommer att bete sig. Han och hans medhjälpare förutsäger att Imperiet kommer att falla och att trettiotusen år av barbari kommer att ersätta det. Så de sätter igång en plan för att minska de trettiotusen åren till bara tusen, genom att skapa två Stiftelser som ska bevara och föra mänskligheten framåt.

Vi får följa den ena av dessa Stiftelser, på deras lilla planet i utkanten av Vintergatan. I början går allt bra, och följer den s.k. Seldon-planen (även om det krävs mod och list och beslutsamhet för att hålla den på spåret.) Men sedan händer något Seldon inte kunde förutse – en statistisk avvikelse av enorma proportioner. En mutant föds, med förmågan att…nej, jag ska inte avslöja det….men han kan omkullstjälpa hela planen. Naturligtvis måste han vara ond (död åt mutanter! Har jag hört det förut? Och dessutom har han en kraft som påminner starkt om en person i X-men. Nej, inte Wolverine! Han kan väl knappast ta över världen! What’s he going to do? Scratch it with his claws?) och för att ha en chans måste våra hjältar finna den Andra Stiftelsen. Men allt de har att gå efter är de kryptiska orden ’på andra sidan Vintergatan.’

Trilogin utspelar sig under flera tusen år, och har så klart nya hjältar hela tiden. Mutanten – som kallas Mulan – är en av mina favoriter. Otroligt bra delvis, ganska seg så snart en normal smart person (hrm, hrm) har listat ut var den Andra Stiftelsen finns. Definitivt värd att läsa!

Citat:
Han sade: -Vad är meningen med detta?
Det var precis den frågan med exakt den formuleringen som har yttrats rakt ut i luften vid sådana tillfällen av ett otroligt stort antal människor sedan mänskligheten kom till. Det finns inget belägg för att frågan någonsin har gjorts för något annat ändamål än att ge ett sken av värdighet.

The Prinsess Bride (film)

Splendidly silly movie with tons of subtle poke-fantasy-in-the -eye humor!


A Princess Bride Trivia Quiz
Who is the sworn enemy of the country of Florin?
A. Guildenstern
B. Gilder
C. Rosencranz
D. Sean Gilder, aka "Styles" in those Horatio Hornblower flicks

Name the fencing strategy to counter Bonetti's Defense.
A. Cozzi fan Tutti
B. Casablanca
C. Copernicus
D. Capoferro

Finish this sentence: Plato, Aristotle, and Socrates are:
A. Morons
B. Dead
C. Philosophers
D. All of the above

Where was Fezzik the Giant unemployed when Vizzini hired him?
A. Greenland
B. The WWF
C. Hollywood

What are the three terrors of the Fire Swamp?
A. Flame Spurts, Lightning Sand, and Rodents of Unusual Size
B. High property taxes, poor schools, and no garbage collection
C. Mob corpses, Jersey devils, haunting Springsteen ballads

To avoid the first Classic Blunder, you should:
A. Never go up against a Sicilian when death is on the line
B. Never get involved in a land war in Asia
C. Never utter a line from The Princess Bride unless you want to be spouting quotes all day

The Princess Bride was written by:
A. William Goldman
B. S. Morgenstern
C. This is a trick question, isn't it?

Which statement about Westley is not true?
A. He is not lefthanded.
B. He looks great in black, and oh my god, those boots.
C. He kicked Bill Paxton's ass in that tornado movie.

When Inigo meets the Six-Fingered Man who commissioned a sword from his father, he will say what to him?
A. Hello. My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die.
B. Hello. My name is Inigo Montoya. You left your credit card at my father's sword shop, did you know that?
C. Hello. My name is Inigo Montoya. Dude, you rocked in Spinal Tap.

Being mostly dead is:
A. Still a little alive
B. A good tax dodge
C. A nice trick if you can pull it off

According to the Impressive Clergyman, marriage is:
A. A dweam within a dweam
B. A good tax dodge
C. A nice trick if you can pull it off

Iocaine powder comes from:
A. The drugstore
B. Australia
C. That creepy guy on the corner
D. Sweeping the floor of one of Pablo Escobar's factories

According to Miracle Max, if you rush a miracle you get:
A. Rotten miracles
B. Sour wine
C. The Mummy Returns

Where did we leave that wheelbarrow the albino had?
A. Over the albino, I think.
B. Prop storage at Universal Studios.
C. Item #14553246 on eBay.

"As you wish" means:
A. "Hoo boy, that Buttercup is a hottie." --Farmboy
B. "Oh baby, that Farmboy is really cute." --Buttercup
C. "Rotten little kid don't appreciate a thing I do for him." --Grandpa

The correct sequence of Dread Pirate Robertses is:
A. Roberts, Cumberbund, Ryan, Westley
B. Nora, Doris, Tanya, Tony
C. Jason, The Dread Pirate Robards; Tim, The Dread Pirate Robbins; Cliff, The Dread Pirate Robertson; Edward G., The Dread Pirate Robinson

According to Westley, Prince Humperdinck:
A. Is ugly, rich, and scabby
B. Is a warthog-faced buffoon
C. Kinda sounds like that pumpkin dude from The Nightmare Before Christmas

Is this a kissing book?
A. Yes
B. No
C. You know, someday you might not mind so much

ANSWERS
Well, if you don't know, I'm not telling you. You call yourself a Princess Bride fanatic? That's pathetic, that is. I think that's the worse thing I've ever heard. Go watch the film again, right now, ten times, as penace.


Quote:
"Wait! What about the R.O.U.S?"
"Rodents of Unusual Size? I don't think they exist."

Heroes kommer på svensk tv!

Enligt pressen har tv4 köpt in Heroes och börjar visa den i höst på svensk tv. För den lycklige rackare som har canal+ startar dock lyckan ett halvår tidigare - redan nu i februari börjar den nämligen visas där. Missa inte denna spännade serie!

Prospero's Children

av Jan Siegel

Syskonen Fern och Will Capel följer med sin lätt excentriske far ut på den engelska landsbygden till huset han just ärvt av sin avlägsne kusin Ned. Väl på plats i huset börjar märkliga saker hända och Fern och Will börjar så smått inse att världen nog inte är så enkel som man kan tro som rationell stadsmänniska. En man som ser ut som en sten bevakar huset från en närliggande kulle, något mörkt och ytterligt skrämmande sniffar runt huset nattetid och försöker ta sig in, en mystisk motorcykelåkare dyker upp överallt, en stor, vargliknande hund blir deras vän och flyttar in i köket... Och när deras far måste ge sig av till Amerika i affärer och han skickar sin skrämmande flickvän Alys att se efter barnen börjar det verkligen gå utför...

Prospero's Children är en spännande och engagerande historia med inslag av myter och mytiska varelser från många länder och tider. Huvudpersonen Fern är en mycket sympatisk och modig hjältinna som svävar i gränslandet mellan barn och vuxen. Under historiens gång förlorar hon mycket, men vinner sig själv...
Jan Siegel skriver bra och hon har vävt ihop en spännande historia som gör något nytt och fräscht av element många har använt innan. Läs den!

Betyg: 4,5

Valiant – a modern fairy tale

Valiant – a modern fairy tale, by Holly Black **

I read Tithe by the same author a year or so ago and loved it. I am sorry to say that Valiant is pretty much the same story, only without the elements that made Tithe so lovable.

A young girl – Val – runs away from her home and fins some squatters in New York whom she decides to stay with. These three teenagers, Lolli, Dave and Loui, run errands to pay of a debt, but when their customers start dying, they quickly get a lot of nasty surprises.
For one, their dept holder is a troll.
Second, the customers are fairies – mermaids, ogres, and so on.
Thirdly, the ‘fairy dust’ they’ve been delivering has a real kick on humans – it almost makes them fairies themselves. But it is very, very addictive.

This story is trying to be a love story, a growing-up story, an adventure story all at once. It’s...barely making it. Mostly because apart from Val there is no one really likable in this story. Even one of my all-time favourites the now Elven King of the Unseelie Court, Rath Roiben Ray, makes a very bleak (ha! the pun!) appearance.
But I kind of liked the troll Ravus.
Not really worth the effort, but at the other hand the story barely offers any resistance, so any effect of effort is quickly paid of. Buy and read for a train ride, and expect no more, no less.

Oh, yes an other question that begs to be addressed…a lot of people (read: Americans) seem horribly offended by the fact that there is a relationship between an older woman and a teenage boy. He is seventeen. He’s above the age of consent. It’s not a crime. Get over it.
Or at least, be offended by the drug abuse questions, the theft or the lot more squicky relation going down (se below). Honestly, some people…

Spoiler: Highlight to see.
Hmm….in Tithe, the girl gets the elven King. In Valiant, the girl gets the troll. Blacks taste’s are rapidly deteriorating…..

Scraps: And you know the Ring-tequila game? Might be done in this book using the word ‘urine’. Just call 112 first.

More scraps: All the little details, such as referring to Warcraft and (I’m not kidding here) Really supposed to be King, will mean this book is as outdated as I am in just a few years.

A Song for Arbonne

A Song for Arbonne – Guy Gavriel Kay ****

I’ve always considered it a measure of how good a book is how quickly you read it. I read this one in two days and my eyes are still, when writing this, red.
I don’t think there is such a thing as being disappointed in a Kay book. ASfA is not (in my not very humble opinion) as jaw-dropping surprising as Tigana, nor did I cry as much as from The Fionavra Tapesry, but it is still on the very pillars of splendid fantasy. The characters are so real. The plot so very believable. The excitement tangible.
Set in an alternative version of Italy, with the threat of northern countries hanging over it, the story’s winding intrigues and deeply hidden secrets will be revealed during a year that will change the world forever.

It will surprise no one who know me, I think, to learn that my favourite character (whom, btw, do not have pointy ears) is the clever, witty, amusing assassin Rudel Correze. But there are lots of loveable persons here, as well as some ambitious, some weak, some clever, some tricky once. And although, like I said, I pride myself immensely by figuring out a few of the elements ahead of time there are still many that hit me from nowhere. The end, especially.
And for Emilia....I do believe his father lied in the end. I really do.

Not, I would say, Kays best book. But from such an author, that is still saying its cut far above most other work out there. One of this years best reads!

Oh, and on a more personal note….Rebecka, you might not want to read this book. It has lots of those things you don’t like. You know, words that rhyme, and poetry and such…. ;oP

Nightcrawler – the Winding Way

Nightcrawler – the Winding Way ***

Alright, so I’m a sucker for pointy ears. And I prefer my heroes to not be so damn human. What else is new? So, I miss my devilish-trickster. Thus the picture.

In this sort-of-follow-up on The Devil Inside Nightcrawler again has to battle the occult forces of Hell that seem to have some sort of personal issue with the devil-looking mutant. As it turns out, they do.
Tracking his own past with the help of Wolverine (who is really worried about his friend) and nurse Palmer (who still seem intent of getting him in a shower – Kurt, that is, not Logan), Kurt seems to be always one step behind. Some unknown force of evil is going rampant on Kurts past, killing the circus people he used to live with, torturing his foster sister and really upsetting his foster mother. (Not a wise choice, that last one.) But what they really want might be buried deeper than Kurt is prepared to dig…Literally. And in the end, it all comes down to if you’re ready to deal with the Devil or not…for the sake of those you love and loved.

Not so many shower scenes (thank Gods) but an amazingly large amount of strategically torn uniforms. And even more manly angst than in tDI; even Wolverine is scooping it out in this one. The only really fun scene is when Wolvie gets possessed, and his soul gets stuck in Hell. I suppose Hell looks different to everyone.
Snigger snigger.
Following this is of course a splendid scene of Wolvie and Fuzzy Elf bashing it out in a circus mirror-room. Always knew something like that would end in this way, didn’t I? ;oP
Ah well, this was the last of the Nightcrawler albums, although with this ending there is bound to be a sequel (I hope). Now what shall I do? No more pointy blue ears, alas….Hey, maybe I can get a hold on some Gambit albums! Red demon eyes aren’t pointy ears, but in these dull days I’ll take what I can get.
Quote (Wolverine, Gods damn it…):
“You know, the only thing I hate more than light beer is ramping hordes of zombies! ..Luckily, I've got nowhere else to be.”

The first book of Lankhmar

The first book of Lankhmar – Fritz Leiber ****

In the seemingly always misty great city of Lankhmar two most unlikely heroes met for a second and decisive time (don’t ask about the first time they met). The huge, strong, sword-wielding barbarian Fafhrd who is obsessed with civilisation, and small, clever, disillusioned thief Grey Mouser, former wizard-apprentice and still walking a very precocious path between Good and Evil, where not likely to be good friends. But they recognised something in each other, some part that had been missing, and together they would form a faithful but unruly alliance that would make them the greatest thieves - heroes in all of Nehwon.
Sounds like a book for Niklas doesn’t it? ;o) The rest of you, bear with me, please.
This collection of short stories of the massively unlikely adventures is nothing, nothing like you expect it. This is Conan the Barbarian meets Ankh-Morpoc on the rampage.
For starters, they are so stupid. I mean, Mouser is clever, but not intelligent. Fafhrd is book-learned but dense. Their two mentors/employers/slavemasters that they eventually end up in the clutches of are petty and childish. The two women they love (which are only presents in the first chapters, then they die horribly, being eaten by magic rats) are vengeful and spoiled. Everyone in the great city has his or her own agenda, most of which goes completely way-hay.
This is so much fun.
Absurd amounts of riches, gold, jewels and power run through these accomplished thieves (in one hilarious story they actually steal a house) and they loose it just as quick. I thought I had found some great mistakes in the story because the description of their swords and daggers – Greywand, Cat’s Claw, Scalpel – looked different in every story until the author with splendid dry irony told that the two heroes lost, broke, sold or traded their weapons all the time, but with pure stubbornness always called them the same….No sentimental ancestral weapons here!
Magic appears and disappears as it fits the story. They are attacked by watch-leopards, birds, dinosaurs, evil priests, fog, cloaks (!) and a tower (no, not the people in the tower. Attacked by the tower) They are immensely rich – they are so poor they have to sleep in the gutters. They really don’t like killing people, but once they get started….
Reading the entire book might tire the best, but like Gaimans collections, once you’ve read the two first chapters you might jump as you wish. Every chapter begins with a short note on what it is about (also very fun to read) for example: The Sunken Land. Involving the Atlantis of Nehwon – Somorgya. A tale of the wild Outer Sea. Of fishing for fish – and jewels. Of sheer, blond-haired madness. Vast Waves. With some details, though rather few, on how uncomfortable thick, black cloaks can be even for tall, stalwart fighting – men.
Snigger, snigger.
Can be recommended to anyone who likes good old High Fantasy (no elves though, mind you) with a twist.
Quote (a typical debate between Mouser and Fafhrd, although perhaps not typical to most barbarian and street-urchin heroes):
(…) “But before that, he – she, it, they – went through the hidden door.” Fafhrd stated.
“He – she and so forth – named us sons,” the Mouser mused.
“Yet he – consider the other pronouns spoken - had a point.”
“Damn your pronouns! We swore never to return. Have you forgotten that, Fafhrd?”
“No, but I’m dying of boredom. Times I have sworn never again to drink wine.”
“I would choke to death on Lankhmar! Her day-smokes, her night smogs, her rats, her filth!”
“At the moment, Mouser, I care little whether I live or die, and where or when or how.”“Now adverbs and conjunctions! Bah, you need a drink!”

Fragile things – Neil Gaiman

Fragile things – Niel Gaiman ****

Neil Gaiman is like a box of chocolate. You never, ever know what you’re gonna get.
In Fragile Things – Gaimans second collection of short stories – we get it all. The good, the bad, the ugly. The hilarious, the horrendous, the mind-boggling. The sad, the spooky, the serious. (Alright, I’ll stop my alliterations now…)
This really is a chocolate box, to open at random and enjoy – as always with this author. Some stories require a bit of pre-knowledge, like A Study in Emerald, an amazing spoof on the old Sherlock Holmes story A Study in Red. Fortunately for me, I spent an entire summer about fiftteen years ago reading Arthur Connan Doyle. There’s also a very interesting story The Problem of Susan dealing with ending of The Last Battle in the Narnia series, in which the fact that Susan never gets to find Narina again is dealt with (something I also always felt very strongly about). The Monarch of the Glen is better if you’ve read American Gods first.
And some of the poems, especially The Day The Saucers Came are great.
But…but….either I’m getting psychic powers or else some of theses stories has been published before. I know I’ve read Fifteen Painted Cards from a Vampire Tarot before, as well as The Facts in the Case of the Departure of Miss Finch. Can’t remember where or when, though. Might be sneak reads in Hamrelius I suppose.
But if you’re just thinking of reading one of these stories, I must recommend In the End, a one-page story about the last book in the Bible. It really is the choice praline in this gilded box of sweets. Because, great as these stories are, you must read them with some care. ‘Cause like a box of chocolates, if you overdo it, you might get sick.

Quote: That day, the saucer day, the zombie day, The Ragnarok and fairies day....

Dragonheart (film)

eftersom jag inte läst ut en bok på hela julen och det började klia i recensentfingrarna tar jag helt enkelt och recenserar en film istället, nämligen en jag såg härom dagen - 'dragonheart' från 1996.

filmen handlar om den ädle riddaren bowen (spelad av dennis quaid) som tjänar en grym kung, men som genom sitt mentorskap för kungens son hoppas på en ljusare framtid för riket. kungen dör i ett försök att slå ner ett uppror bland bönderna och sonen blir dödligt sårad. för att rädda sonens liv tar drottningen (som är kelt) med honom till en ädel (!) drake (sean connery) som ger honom en del av sitt hjärta för att rädda prinsens liv. bowen märker att prinsen är precis lika ond som sin far och skyller detta på draken och startar nu en vendetta för att utrota alla drakar...

detta är en film som rekommenderades av en an mina äldsta vänner och återigen bekräftas det att vi har diametralt olika filmsmak... ;-)

även om där fanns ljuspunkter tyckte jag inte alls om den här filmen. dennis quaid är en mycket bra skådespelare men som riddare är han ungefär lika övertygande som paris hilton skulle vara som fn-ambassadör. han går runt hela filmen och förvränger rösten så han låter som att han rökt cigarrer och druckit whiskey morgon, middag och kväll i ett par veckor. annars är han precis som vanligt - en helylleamerikansk skådis i en film som ska föreställa engelsk. karaktärerna är platta, storyn tunn och draken är lite småfånig - även om han är rolig ibland. ingenting i den här filmen är trovärdigt och jag kan inte med gott samvete rekommendera den till någon som inte är obscent förtjust i drakar - har du inte sett den - gör inte det!
betyg: 2

Nightcrawler - The devil inside

Nightcrawler – The devil inside

I am aghast. Appalled. Ashamed over myself.
Again.
What. The Bloody Hell. Happened?
Where is the happy-go-luck, swashbuckling, almost manopositive fuzzy elf? Where is my not-human-looking trickster? Who is this?
And where is his cute accent, btw?

Thirteen children have died absolutely horribly in a closed, guarded facility. One boy survived, but he’s so traumatized he wont speak about what happened. Only someone with teleporting abilities could have accessed the room, and we all know who that is, don’t we? Trying to solve the murders, save the boy (who is terrified at his appearance) and clearing his name, Kurt Wagner (tze encredeble Nightcrawler) sets out through Hell, shadows and limbo.
This is an interesting series, but…
….but it isn’t Nightcrawler!

He looks very human (only blue and with a tail and no pupils…alright, but you know what I mean).
He has no accent.
He has no sense of humour at all (I’ll never live down this but…Wolverine is the funniest person in this story. And he’s got a really cool hat, too)
He’s got an intimacy problem with women so huge it makes Wolvie look normal.
There are so many Nightcrawler-in-the-shower scenes you start to get suspicious.
The most interesting person around is Kurts foster-sister/ ex-lover (and that’s just plain icky) Amanda.

I am so disappointed I’ll sulk for a week. Why, oh why does some people find it impossible to leave some of their natural humour to the PECS? Legolas, Nithcrawler…it’s a conspiracy, I tell you…

Quote:
Your two gay pet snakes have heard rumors? About Satans most inner cirkel? Like his book club you mean?

Scraps:
This is the 4:th book with a title starting ‘night’ that I review here (Nightcrawler, Nightwatch (Lukyanenko), Nightrunners, Nightwatch (Pratchett) . Hrm…something Freudian, mayhap? ;oP

Heroes (tv-serie)

Ett guldkorn bland allt tv-svammel är nya serien Heroes! Element av X-men och Dark Angel finns med i denna lätt mörka historia om ett gäng vanliga Svenssons som upptäcker de har superkrafter och märkliga förmågor (men här finns ingen spandex så långt ögat når)... Varifrån kommer krafterna? Vad ska de användas till? Vem är mördaren som lurar i mörkret? Och vad betyder egentligen "save the cheerleader - save the world"...

Är du det minsta förtjust i serier och superhjältar - se den!

Goda nyheter är att tv4 har köpt in serien och kommer att börja visa den i september 2007 efter Canal+ som börjar redan i februari.

Betyg: 5!

Nightwatch

Nightwatch 4/5 Sergei Lukyanenko

Once upon a time, in a land far, far away…..

Moscow, 1998.
What if there were Others amongst us, humans able to slip into Twilight, magicians, vampires, witches, shape-shifters?
What if, for thousands of years, these Others had been waging a war between the forces of Light and the forces of Darkness, senselessly killing millions of humans?
And what if….there was a truce?
For every murder – a healing.
For every lie – a beautiful truth.
For every intervention of Darkness – an equal intervention of Light.
Wouldn’t you go….
…just a little bit…
…insane…?

Anton is a rather mediocre magical of Light, working mostly indoors with analyses. But when his boss throws him out in the field of Moscow to try an find an unlicensed vampire, he suddenly finds himself in a rapidly escalating intrigues which he barely understands. A potentially Great Magician needs to be found before the Dark side curses her, a young boy of uncertain destiny needs to be swayed to the Light, another magician needs to be freed of her prison in a bird’s body and at not time must magic be used, unless you’re willing to face the hideous consequences of giving free leeway to the Dark sides murders and atrocities.
Would it be so strange if Anton just….
…snapped?

And in the end, what’s really the difference between Dark and Light – in a human perspective?

This is a great story, but it might have suffered somewhat in the translation. The language is boring, but the story moves rapidly and interestingly forward. Urban fantasy at its peak!

The Grand Ellipse

av paula volsky.

det är inte ofta man hittar riktigt fantastiska böcker och eftersom jag redan hittat en fullpoängare i år i innkeeper's song trodde jag det skulle dröja innan nästa. ibland är det skönt att ha fel...

en bra bok engagerar och känns trovärdig, en fantastisk bok transporterar läsaren till händelsernas mitt och låter en se och höra miljöer och samtal som om man själv stod precis bredvid huvudpersonerna. det här är en sådan bok. paula volsky har en alldeles egen känsla för språket och ett fantastiskt ordförråd. skulle jag slagit upp alla ord jag aldrig sett förr hade jag haft att göra. eller vad sägs om adjektiv som: pusillanimous, melliflously, mendarious...eller substantiven: settee, chopines, poltroon... man behöver inte slå upp för att hänga med, men det var länge sedan jag fick 'hem och läsa på' så mycket!

den här boken har också en kvinna som huvudperson och hon vinner mitt hjärta direkt. luzelle devaire är en mycket speciell karaktär med skinn på näsan, livlig fantasi, påhittig, äventyrlig, med ett stort hjärta, men samtidigt är hon envis som en röd gris, beter sig ibland som en barnunge, handlar helt fel...kort sagt; hon är en mycket trovärdig, mänsklig karaktär!

bokens huvudhandling är en tävling - the grand ellipse - där de multinationella deltagarna måste färdas genom många länder för att vinna en adelstitel. det låter kanske väl lättsamt, men i bakgrunden finns hot om krig och invasion och politiska intressen blandar sig snabbt i tävlingen - det har nämligen läckt ut att kungen som arrangerar ellipsen sitter på en fantastisk upptäckt som kan avgöra hela kriget och vara skillnaden mellan invasion och frihet - sentient fire.

ellipsen sträcker sig genom ockuperat land och krigszoner och deltagarna (och läsaren) får se och vara med om lite mer än de skulle önskat i form av förtryck, avrättningar, strider... vi får även en inblick i hur det var att vara kvinna i en för oss svunnen tid med allt vad det innebär av korsettvång, inte kunna resa på egen hand, inte anses som passande att arbeta utanför hemmet, etc, etc. och självklart finns här även magi - det är ju ändå en fantasybok!

bokens lärdom: "you never know what you're capable of until you have to start making hard choices". för här finns det bara ett val: vinna - eller försvinna.

läs den! bums!

betyg: 5!

ps. glömde lägga till att denna bok helt klart berättar om ett alternativt andra världskriget. det tar inte lång tid innan man ser likheterna mellan grewzland med sitt långa blonda folk och sin galne imperior som söker världsherravälde och det gamla nazityskland. där finns också ett neutralt land som genom sin passivitet hjälper grewzland att erövra land efter land. känns det igen...?

Forest Mage

Forest mage (Soldier’s son, part 2) ** (of 5)

This is a Fantasy novel about a fat man on a diet. I suppose Hobb’s the only one to pull that one of.
And it’s actually a lot more interesting than it sounds.
Unfortunately, since it doesn’t sound interesting at all, there is a slight flaw in this reasoning…

Short summary of Shamans Crossing, the first part of the trilogy.
Young Nevare is the second son, and thus he must be a solider, according to the will of the good god (the first son is the heir, the third a priest, the forth an artist and so on. The daughters? Well, they’re wives, of course!) Nevare is looking forward a lot to his military career, but as things turn out (eventually) he ends up in the hands of a magic that is controlling him more and more….
This was an absolutely boring book, and I only got through it because…because its Hobbs! She’s great! Alas, not this time. (In other news, Hell reports ice floes)

In Forest Mage, something is happening to the lean young solider boy. He’s getting fat. Very fat. (Imagine those clay stoneage fat women) No matter what he does, even when he starves himself, he only get fatter. Might this have something to do with the mysterious Speck Plague? And what of his other self, the one he thought he reclaimed from the Specks?

This is not quite as boring a book as Shamans Crossing, but it’s not Farseer or Liveship traders by a long shout. There are some wondrous parts – mostly dealing with woods and forests and the Specks – where the true Hobb’s skills surfaces, but there’s no pace, no passion. Even when horrible things happened, you start thinking ‘ah, well, I didn’t much like those people anyway.’
Still, I’ll read the last one when it comes, I suppose.
Why?
Because it’s Hobbs. I wont give up on her. Not just yet.

And when I die, I want a Speck funeral

Across the Wall

av Garth Nix

Across the Wall är en novellsamling innehållande ett gäng olika historier från Nix karriär som författare och de är minst sagt varierande. Från den kända Abhorsen via varianter på Arthur-myten och krigshistorier (realism alltså) till fabler och en interaktiv 'gör-det-själv-historia'... Det låter kanske kul - och det är det väl också på sätt och vis - men Nix imponerar inte alls i den här boken. Jag tycker mycket om Abhorsen-böckerna och den historien är bra även i denna bok, men annars präglas de flesta - om inte alla - av hans noveller av en oförmåga att få fram ett bra slut. Det kan vara en jättebra historia som byggs upp på ett jättebra sätt och sen när man vänder till sista sidan och förväntar sig något extra...faller den bara platt ner. "Hjältinnan räddar sin älskade hemstad och familj (för att inte nämna hela världen) från Ondskan...och sen kliver hon på tåget"..."hans & greta besegrar häxan och får magiska krafter...så deras styvmor inte vågar bråka med dem"..."killen besegrar den onde lightning bringer och hans älskade...kommenterar hur hans aura ser ut"...umm...jahaaaa...? Man ska inte ens tala om hans försök till komedi på slutet... Jag menar hur kul är det att han skämtar om att han ska skriva en episk bokserie i 47 delar (nej, förresten - 56. 47 räcker inte...) med titlar som "a time of wheels", "a throne of games", "the witch wardrobe of lyon"...(den enda roliga titeln är "the return of the mistakenly purchased king" och den är ju inte så värst kul den heller...)
Ska du läsa den så räcker det att du läser den första historien om Nicholas Sayre i Abhorsen-världen - plus möjligen fabeln "three roses". Sen kan du lämna tillbaka den på biblan...

Betyg: 2

Lords and Ladies

Lords and Ladies Terry Pratchett *****(av 5)

The elves are back. The forests whisper and the stars are glowing. There’s singing in the glades and unicorns in the meadows, and crop circles in the fields.
It’s Midsummer Night.
No time for dreaming.

Grandma Weatherwax and her crumbling coven faces their worse challenge ever. The elves are back and they want the world again, with the humans to live and die by their whim. But how do you fight a people so beautiful, so wise, so happy, so rightfully our Lords and Ladies? After all, they brought beauty and magic back (and it is corrupting us), they are singing in the moonlight (about killing humans), the unicorns are prowling the glades (it’s a bloody big mad horse with a point in one end!)

You fight them with Lancer iron, with wizards and orang-utans and the worlds second-biggest lover (he’s a dwarf, see?) and the indomitable will of the witches of Lanker. Because if it’s something you can say about witches, it’s that they don’t fight fair.

Still, it might take a power greater than even Grandma Weatherwax to manage a people who can’t be killed, but where do you find someone more powerful than the Elven Queen, a creature who can go into your mind and make you love her? Where you least expect it…

This is my favourite Pratchett, and the one book I mostly need to come down from the lofty heights of Tolkien. It’s also the one book that mostly divide the PECS – society, because these elves torture, trick, lie and murder humans. They’re not only inhuman, they are vicious, evil, cruel!
Still, they’re elves, and Pratchett got that right; they do something to your memory…(But they’re wonderful! They create wonders. They’re glamorous! They project glamour. They’re terrific! They beget terror...)

Quote:
“Take my hand, child,” the Elven Queen said.
She struck out her hand gingerly.
There was something wrong with the queens eyes . It wasn’t the shape, or the colour. There were no evil glint. But there was…a look.
It was such a look as a microbe might encounter, if it was to look up the bottom end of the microscope. It said: you are nothing. It said: you’re an animal. It said: your flawed, you have no value. It said: you will never be as strong, as beautiful, as wise as we are. It said: you might be pet, or you might be quarry. It said: and the choice isn’t yours.

The downfall of the Lord of the Ring and the Return of the King

LotR av J.R.R. Tolkien

Snyft.
Snyft.
Hulk.

Åh Frodo.

Snörvel.
Snyft.
Snyft.

Åh Frodo.
Åh Sam.

Sniff.
Hulk.
Snyft.

My precious…

Citat:
The Road goes ever on and on
Out from the door where it began
Now far ahead the Road has gone
Let others follow it who can!
Let them a journey new begin
But I at last with weary feet
Will turn towards the lightened inn
My evening rest and sleep to meet.

A Feast for Crows

av George RR Martin

hmmm...ska man egentligen recensera del 4 i en serie? kanske kan man sammanfatta det med: serien är fortfarande bra även om vissa saker börjar spåra ur (jag tänker på vissa som lever fast de inte gör det...ni som läst den vet vad jag menar). och så kadinalmisstaget nr 1: varför delade han upp det som han gjorde - med bara hälften av karaktärerna i denna boken!?? det hade varit SÅ mycket bättre om han hade haft alla karaktärerna men halva historien om nu boken blev för tjock för att kunna ha allt om alla i samma bok... *suck*
nåja, den får en 4:a ändå. med två minustecken på. men bara för att jag är snäll... (och för att jag gillar jamie och arya så mycket...)

The Historian

The Historian Elizabeth Kostova** (av 5)

Milda spoilers nedan.

Kanske har jag läst för mycket Fantasy, där det är action som gäller.
Kanske har jag läst för mycket Fantasy, och orkar inte med att läsa om vanliga människors vanliga problem.
Kanske har jag läst för mycket Fantasy, och blivit beroende av magiska händelser, spännande karaktärer, intressanta varelser.
Kanske är ovanstående orsaker orsaken till att lämnade vanlig skönlitteratur och övergick till Fantasy till att börja med.

The Historian handlar om en ung flicka som upptäcker några dokument i sin fars bibliotek, dokument som visar sig vara spår i jakten på Drakula själv. Dessa dokument visar sig vara brev från faderns mentor, som försvann för många år sedan. Stora delar av berättelsen är ’utdrag’ ur dessa brev. Vid vissa tillfällen läser du som läsare en berättelse om en flicka som läser brev från sin far där han läser brev från sin mentor. Så ni kan gissa att det inte är någon större action det handlar om. Större delen av boken utspelar sig i de sydöstliga delarna av Europa, där diverse karaktärer letar spår efter vampyrer. Dessa delar av Europa är – utan undantag – vackra, historiskt intressanta, befolkade av vänliga människor med charmiga dialekter och/eller sött felaktiga användningar av engelska ord, har god mat (som man inte blir magsjuk av) och fyllda av spår från count D som ingen har hittat tidigare. Åh, ja och de är fyllda av andra vampyrjägare som glatt bidrar med sin expertis.
Vad de inte är, är fylld av är vampyrer. Eller logiska händelser. (Varför, när de är i muslimska länder, använder de inte en månskära istället för ett kors som skydd?)

Jag kan inte säga att detta är en dålig bok, men…det….går…långsamt. Plågsamt långsamt. För långsamt. Finns det inga förläggare som kan få författarna att fokusera? Tror de att allt som har det minsta lilla övernaturligt i sig blir bättre om man breder ut det på 800 sidor – trots att historien skulle tjänat på att korta ner det med åtminstone 200? Tro inte heller att ni får lära er något nytt om Vlad the Impaler. Tio minuter med ett uppslagsverk ger samma info som den här historien.
Sorry, jag gillade den inte. Med se det från den ljusa sidan – den kommer att göra sig utmärkt som biofilm!

(Så ni tycker jag är kinkig? Well, bite me!)

Bokcirkel info

Detta meddelande gäller endast bokcirklens medlemmar...

Tyvärr kan jag inte komma till Malmö på söndag för vårt trevliga och efterlängtade diskussionsmöte. Detta på grund av att jag denna helgen ska ha årets sista (?) utesovar läger på än så länge okänd plats (det ryktas dock om bokskogar och hav). TiotusenUruk-hais, tvåhundra ryttare från Rohan och ett grottroll hade itne kunnat hålla mig borta från denna händelse. Men det innebär att jag inte kommer på klubbmötet :o( Förslag på böcker har jag dock: vad sägs om något av Lovecraft?
Vi hörs!

Andromeda (tv-serie)

Nu har jag sett de sju första avsnitten av Gene Roddenberrys (Star Treks skapare) skapelse Andromeda och jag gillar den. Trots att den har en grundhandling som är rätt fånig (en man på ett skepp vill återskapa det fallna Commonwealth som var en union av miljontals världar innan det föll vid en kupp för 300 år sedan) och ett intro/tema som låter som det är hämtat ur gamla Nintendospelet Legend of Zelda på 80-talet...

Karaktärerna är charmiga och/eller kul och/eller intressanta och de är skapade med lite djup i till skillnad från Farscape där alla känns platta som pannkakor. Det tog ett tag innan jag kom på var jag har sett kapten Dylan Hunt förut, men insåg efter ett par avsnitt att det är Hercules himself som dragit till rymden...

Handlingen: The Commonwealth attackeras av Nietzchians och hela flottan går under utom kapten Hunts skepp som kommer för nära ett svart hål i stridens hetta. Alla i besättningen evakueras utom kaptenen som blir hängande vid händelsehorisonten i sitt skepp Andromeda Ascendant (ett sorts 'liveship'). 300 år senare upptäcks Andromeda av ett gäng oppurtunister som ser sin chans att tjäna storkovan på att kränga ett gammalt Commonwealth-stridsskepp till skummisar och de bärgar Andromeda. De har dock inte räknat med att det ska finnas någon levande ombord, men vid händelsehorisontens rand går tiden oändligt långsamt och för kaptenen har ingen tid alls förflutit... Efter en del förvecklingar, mm, och han ser hur hans värld har förfallit inser han att enda sättet att skapa stabilitet i galaxen är att återskapa det gamla Commonwealth...

Betyg: 4-

Orphans of Chaos

Orphans of Chaos. John.C. Wright ***( av 5)

This is one seriously strange book.
That said, I’ll try to elaborate.
In a British-type boarding school, three young boys and two young girls (Victor, Collin, Quentin and Amelia and Vanity) live and learn. But what do they learn? And how do they live? For starters, there is just the five of them as students, and about nine teachers, not counting the servants. And the boarders, especially to the south, seems to shift and take on strange proportions. The teachers are weird, to say the least, and the children get to learn things that five years as a professor wouldn’t tech you. And the kids themselves….
Victor can see the molecular matter of objects and manipulate them
Collin is a psychic, or rather an emphat – his desires charges his ability to change the world.
Quentin is a warlock.
Amelia can se in four dimensions and change objects matter/density
Vanity can find paths through space-continuum.
Truly, this school would make Hogwarts look sane.

However, this is not a superhero book. I don’t really know what to call it. An adolescence book? Well, yes, there is some love and growing-up going on. But parts of it is…disturbing in a way because its not what you would expect in an adolescence book. A theme of dominance – submission runs through the story in a slightly unnerving way.
A science book? Well it does require you to have a very firm grasp on Greek mythology (even more so than I have, I admit it), Einsteins theories of relativity (of which I have none, so I skipped those parts), astro-physics, astronomy, maths, hisoty, religion (all religions) poetry, legends from all over the world and it helps if you know a little something about the politics of Atlantis in the last thousands years or so and so on (and everyone’s new favourite Anansi does a cameo. He really seems to be the hot item of the year).
And all of this in a book barely 300 pages long.
Wow.
But in the middle, when your head is spinning in at least five dimensions, the author does tell you the trick. This is not a book about science, or growing up. This is a book about how we see the world, and how we change it merely by observing it. It is a book about how we all se the world differently and how the same event is interpreted differently because of it.
In other words, it’s a book about philosophy.
It is also a book about the war between different realities, but lets not go there right now.

I don’t know what to think of this book. I was disturbed by the dominance – submission theme, because even if these ‘kids’ are super-beings as old as time they still think and look like, well, kids. I was slightly bored at the endless ranting of philosophy – physics which I could barely even begin to understand. I was intrigued by the old Gods theme, but haven’t we all read a lot of that this last year? It has been done better.
But I did like the questions about what reality is, and how it changes depending on who’s looking at it.
All in all, a strange book. I’ll leave it at that.

Book quote: You do not have the energy relationship in the moral direction a person devoted to God normally manifests. You relationship structures are extensional rather than intentional, and form nodes going in two time-directions, but not toward eternity. This type of atrophy is typical of atheists and agnostics.

Nightrunners

Luck in the Shadows, Stalking Darkness, Traitor’s Moon – The Nightrunner series Lynn Flewelling ***

Is there anything worse in the world than the bitter disappointment in a book?
Well, yes, of course there is lots of worse things. But right now, let me tell you, it’s hard to imagine more than one or two.
It’s not that Luck in the Shadows a poor book. It’s just...just...just not all I imagined it would be. I feel like I did when I first saw the casting of Legolas in PJ’s LotR. What was supposed to be one of the greatest moments of my life just fell flat on the ground and left med with a horrendous disappointment and a growing rage. At least this time I will not howl threats about cliffs, manacles and wrists in the general direction of the perpetrator.
Will not.
Will not.
Ah, what the hell just once more...(You’re gone live to regret this, Peter Jackson! I’ll hang you from a cliff by your hand until someone finds an eagle huge enough to carry you down, fat boy!)

Back on track....
Nightrunners is what you would get if you took Eddings character Silk and gave him his own story. Great premises, right? A lot of cloak-and-daggers, intrigues and witty remarks. Alas, no. This story is as straightforward as anything, and anyway the super-spy Seregil lays mad, wounded and/or unconscious most of the time. Wasn’t he supposed to be good at his job?

Alec is a young boy, accidentally mistaken for a spy, who get rescued by this strange man
(? yeah, you get pretty quickly what he is, pointy ears or not...) called Seregil. Having apparently nothing better to do with his life, he decides to follow this supposed clever, suspicious, charming and dangerous man, who seems thinks it’s a great idea to pull a farm boy who’s showing some talent with a bow into his life.
Or is that really the meat–and-bone of their relationship?
Something is growing between the two of them, something more than pure friendship, and it’s complicating Seregils relationship to his pupil to no end as the story moves on through the usual “evil whatnot found and must be destroyed through horrendous suffering” plot. Alecs more and more bemused reactions to his teachers desperate attempts not to show his growing love are somewhat amusing, but not as much as you would think.
This is a shameless fantasy, with no intention of pretending to reality or even realism (people who have just been tortured for a couple of days just shake that of and walk away once they’re freed). But I can live with that, no problem. Unfortunately the plot is really drab and uninteresting. The bad guys are really bad – they’re necromancers, so of course they’re evil. (Wouldn’t it be nice with a necromancer hero? After all, it must be a lot better using already dead bodies in war than fresh and living ones, right? Right? Then again, Abhorrsen is a good necromancer... And I suppose there are ‘good’ necromancers in the Death Gate cycle as well...fine! The idea was as fresh as a week old corpse.) Good guys are really good - or at least their burglary and thieving is explained away; it can’t be bad since their on the good side, right? and the only new fresh and exciting part is the ‘Brokeback Fantasy’ theme (nothing explicit, don’t worry ;o) and even that is barely enough to keep up interest. After all, slash has been done before and oh so much better in, for example, Poppy. Z. Brites novels, or Ann Rice, or Robin Hobb or indeed Steven Erikson.
All in all, a nice little read on a rainy autumn evening but not much more.
And yes, I can spot the innuendo in the title “Luck in the shadows” as well as anyone, thank you, but a lady does not speak of such matters.

Book quote: I’ve seen him go through fire, swordfights, magic and two feet worth of shit without complaining, but deny him a hot bath at the end of it, and he fusses like a kept whore.

Innkeeper's Song

av Peter S Beagle

det här kan mycket väl vara en av de bästa böcker jag läst! inte på grund av storyn (som iof är bra) - det är språket och sättet att berätta som formligen förtrollar mig. det flödar som poesi över sidorna och jag önskar att jag själv hade sådan känsla för ord som den här mannen har. han använder också ett väldigt ovanligt sätt att berätta historien på; de olika kapitlen berättas av olika människor. historien flödar fram bit för bit ur olika människors synvinkel, ibland berättar värdshusvärden, ibland stallpojken, etc. inte som brukligt att man får se samma bit av historien ur olika människors ögon, nej här för varje berättare historien vidare där föregående slutade, fast ur ett nytt perspektiv. en bra historia är det också. när den är slut efterlämnar den en känsla av magi i kroppen. om det inte hade varit ett sådant starkt ord hade jag sagt att det är en genialisk bok - men då har jag ju inget sådant starkt ord att använda om jag stöter på något bättre... ;-)
och nu till bokens handling! i ett nötskal (oroa er inte, denna är från sidan 1 och är den enda 'riktiga' poesin i hela boken):

"There came three ladies at sundown:
one was brown as bread is brown,
one was black, with a sailor's sway,
and one was pale as the moon by day.

The white one wore an emerald ring,
the brown led a fox on a silver string,
and the black one carried a rosewood cane
with a sword inside, for a saw it plain.

They took my own room, they barred the door,
they sang songs I never had heard before.
My cheese and mutton they did destroy,
and they called for wine, and the stable boy.

And once they quarried and twice they cried-
Their laughter blazed through the countryside,
The ceiling shook and the plaster flew,
and the fox ate my pigeons, all but two.

They rode away with the morning sun,
the white like a queen, the black like a nun,
and the brown one singing with scarlet joy,
and I'll have to get a new stable boy."

betyg: 5!