White Wolf

av David Gemmell

Skilgannon the Damned gömmer sig för drottningen av Naashans lönnmördare i ett kloster där han försöker gå upp i rollen som akolyt men han finner snart att han inte är munkmaterial och lämnar klostret tillsammans med en akolyt som ska avlägga sina löften och en pojke som jagas för mord. På väg mot den ockuperade staden Mellicane träffar de både på nya allierade, trolldom, stor ondska och snart även ett uppdrag som de kanske inte kommer att överleva.

Det var med en hel del skepsis som jag började läsa denna bok eftersom Niklas (som lånade ut den till mig) beskrivit hjälten som "en man som kan slå ihjäl ett helt rum med krigare utan att spilla sin drink"... Och det är klart att Skilgannon the Damned och Druss the Legend bägge är överlägsna krigare i denna mörka värld som Gemmell målar upp, men det gör på något sätt inte så mycket. De är överlägsna på samma sätt som trollkarlen Pug i Feists berättelser om trollkarlens lärling; man vet att de är överlägsna, men man får ändå ibland tro att de är illa ute och kanske tillomed kan bli besegrade. Jag går på det. Iallafall ibland...
Nåväl...min tro om att detta skulle vara en bok med platta karaktärer och halvdan handling kom verkligen på skam för Gemmell har utrustat sina karaktärer - tillomed bifigurerna - med bakgrundshistorier och motiv till sina handlingar. De är komplexa, trovärdiga karaktärer i en värld som känns mycket mindre underbyggd än hjältarna. Har du inte testat Gemmell - gör det! Vem vet, du kanske gillar det? Jag ska definitivt läsa klart trilogin om Skilgannon - måste ju få veta hur det går...

Betyg: 3,5