Final Fantasy VII - Advent children

Advents Children - Final Fantasy VII

I am aware that Anna has already rec:ed this movie, but here's my view.

I spent *years* on this game, and I missed it terribly once I was done. So perhaps I still recall a bit more of the backstory. Because if you don't, or if you never played the game at all, you will stand no chance here.

Pic: Reno and Rude, because I adore them

In the aftermath of Sephiroth's twarted attempt to destroy the planet, the Lifeforce overreacted and is now causing a syndrome called Geostigma amongst anyone that has been exposed to Jenova cells. Naturally, Cloud is one of them. Now far from his adventuring life amongst Avalanch, he is a messenger boy delivering mails when he gets attacked by a gang of pale Sephiroth copies who tried to get him to tell them were 'mother' is. Getting his spikey ass kicked, the gang, Kadaj, Yazoo and Loz leaves Cloud. Shortly after it's revealed that the gang kidnaps and brainwashed children of the city to help them find 'mother' - Jenovas cut of head, wich they need for their reunion. In the reunion, mankind will be destroyed, Jenova will return and Sephiroth will come back from the dead.

For anyone who didn't get it so far, this is not a good thing.

Fortunatelly, the old gang returns, and with some help from Rufus and the Turks, Kadaj is driven back. But not before he get his hands on Jenovas head.

Pic: Sephiroth - in the dreams and nightmares of fangirls everywhere

And Sephiroth returns with a vengance, althugh probably not in the way Kadaj had meant him to....

Cons of this movie: Even for me there is such a thing as a 'too damned long fightning on motor bikes in abandoned tunnel' scene. There is however no such a thing as a 'too long fighting Brahamut Sin and destroying half the city' scene, not as long as it has Cid and Vincent in it.

Pros of this movie: The return of beloved characters: Reno, Sephiroth, Cid and Vincent and so on.

Quote:

Cloud: Is there such a thing as getting your sins forgiven?

Vincent: I don't know. I've never tried.

Cloud: Well, I'm going to try. I'll phone you in a verdict.

Vincent (quietly as Cloud walks away): But...I don't have a phone.

Pic: Vincent Valentino aka 'Spooky'

There are far to few Cid pic's in this world. *Sulk*

Drawing Blood

Poppy Z Brite

Young boy Trevor wakes up one morning to find that his father has murdered all other memebres of the family and then hanged himself. Obessesed with finding out why he was spared, Trevor returns fifteen years later to the haunted house to try to find his answers.

Zack is promiscus computer hacker on the run from FBI who ends up in the same haunted house. Finding an unexpected tenderness and love for the lanky and weird Trevor, Zack helps Trevor to confront his father in the mysterious Birdland, a product of Trevors father's imagination that lingers in the house.

But is the obsessive Trevor really strong enough to fight his father's influense? Problems heaps up as the FBI draws closer, and as Trevor realises that the answer he might be missing is not why he was spared, but how it felt to kill someone...

Not as icky as the other books (and not as good, either), still warnings about drugs, explicit sex and some violence

Lost Souls

Lost Souls - Poppy Z Brite

In a frenzy of drugs, blood and drugs that has lasted for centuries, the vampires Zillah, Molochai and Twig has been carving a bloody trail through out America. When they show up, unexpected and highly dangerous, one late Mardi Gras night at Christians bar, they will change his pace of life that has lasted for alomst four hundred years. For, like them, he is a vampire but one's whos carefullness has all but locked him inside his bar.

During the night, Zillah impregnates a young girl (who's not at all as innocent as you might think) and when the three ravenous vampires leave in the morning, Christian is left with the girl, and once she dies in childbirth (wich happends to all who carry vampire children - practice safe sex) with the child that he names Nothing.

Trying to save Nothing from his bloody birthright, Christian leaves the child with a couple who raised him as their son.

But thoughful and desperate, it will soon be obvious that Nothing is not a normal child and as he runs away to find his favorite rock band Lost Souls, he will meet up with his father again and Nothing will be the same ever again.

For Lost Souls concists of Steve and the frail looking Ghost, a powerful seer who might be the only one who can save Nothing - but not unless he realises what Nothing really is. And in the mean while Steve is struggling to come to terms with the fact that he raped his girlfriend in a drunken fit of rage, and might need all of Ghost's help himself.

More squicks - incest, twincest, murder, rape

The realisation that this book no longer icks me, makes me wonder just how jaded I've become. But I still love the language, that is something.

Exquisite corpse

Exquisite corpse - by Poppy Z Brite

Since I've been feeling a bit morbid latley, what could be better than to throw yourself heedlessly into Brite's world of drugs, blood and insanity?

Not for the faint of heart or easily queesy stomach. Do not read and eat at the same time.
Canibalism, necrophilism, rape and bodily fluids.

Slight spoilers ahead.

'Exquisite corpse' is not strictly a Fantasy. It is a tale of two serial killers - Andrew Compton in England and Jay Byrne in New Orleans (the book was published in 1996, New Orleans still existed). Andrew has been caught by police after his 17 murdered young boy, but Jay is still at large in New Orelans, carefully killing only strays and runaways and then eating their bodies.

But when Jay meets Tran, a young Vietnamese boy, something changes. Tran, not knowing what Jay is, wants to stay with Jay, wants to love him. This is a concept very strange for Jay, and all he knows is that he doesn't want to hurt Tran. Things get even more complicated as Tran's former lover, the now AIDS sick and boardering on insane writer Luke starts to track Tran down to rescue him from the creepy Jay.

In the mean time, Andrew escapes and makes his way to New Orleans - by chance. These two predators of the night is drawn towards each other and chare a killing frenzy in wich they finally find someone to hone their skills with, and to teach them new things. Andrew lerns canibalism, Jay lerns that he doesn't have to be alone.

But what happends when Andrew wants to eat Tran?

The concept of a perfect killer is not new, but can there be such a thing as the perfect victim?

Unpredictable, gory, disgusting - a book to devour.

The Last Hero – A Discworld Fable

Av Terry Pratchett med illustrationer av Paul Kidby.

I "The Last Hero" återser vi Cohen the Barbarian – en gammal gubbe som aldrig upphört vara en barbarhjälte - och det är ett kärt återseende av en personlig favorit. Denna gång är han dock för första gången det närmaste man kan komma att vara en huvudperson. Cohens mål är att återlämna elden till gudarna, dock i form av agateansk sprängdeg ("Agatean Fire-Clay") för att helt sonika spränga bort toppen på gudarnas berg och därmed ge igen för alla hjältar som dött en för tidig död. Problemet är bara det att om han lyckas med sitt galna upptåg kommer hela världen att gå under, då hela Skivvärldens magi har sitt centrum där, typ.

"Too many people, when listing all the perils to be found in the search for lost treasure or ancient wisdom, had forgotten to put at the top of the list 'the man who arrived just before you'."

Cohen är rolig, mindre rolig är hans ”posse”, de andra gamla gubbarna i ”The Silver Horde”. Det är samma skämt fortfarande, skämt som fungerade en gång blir nu uttjatade (hur kul är det i längden med Hamish, den halvdöva hjälten i rullstol?). Och här närmar vi oss något som jag tycker blivit allt mera tydligt nämligen Terry Pratchetts, och förvisso många andra författares, dilemma: han är så enormt skicklig på att skapa karaktärer som vi alla (nåja, de flesta av oss) kan älska, känna med och ha roligt med och åt. Karaktärer som Granny Weatherwax, Nanny Ogg, Sam Vimes, Angua, Döden, Susan Death, m fl har vi kunnat följa under lång tid i mycket bra böcker. Men efter ett tag tar det liksom slut, det blir allt mer krystat och längre och längre mellan skratten. Böckerna om häxorna eller ”the City Watch” blir inte bättre och bättre, tyvärr.

Men Pratchett verkar själv ha insett detta och har de senaste åren skapat nya huvudkaraktärer, i böcker där våra gamla favoriter dyker upp som bifigurer vilket är ett grepp som jag anser fungerar väldigt väl. Exempel på detta är Moist von Lipwig (”Going Postal”, ”Making Money”), Tiffany Aching och Nac Mac Feegle (”The Wee Free Men”, ”Wintersmith” m fl) och boken “Monstrous Regiment”.

Hur återknyter detta till ”The Last Hero” då? Jo, denna bok är nästan någon sorts ”best of”. För att hindra Cohen & Co samlas en räddningsstyrka i Ankh Morpork bestående av välkända karaktärer som The Librarian, Vetinari, Rincewind (numera the Professor of Cruel and Unusual Geography), Captain Carrot, Mustrum Ridcully m fl. Men först och främst får äntligen en av mina favoriter stort utrymme och kan påverka hela händelseförloppet: Leonard av Quirm, Skivvärldens egna och skruvade variant på Leonardo da Vinci. Är det någon av ovanstående jag gärna sluppit är det The Librarian – hur kul är det med ”ook?” för hundraelfte gången?

Annars hålls det bra ihop, jag vill inte avslöja mer av handlingen än jag redan gjort. Boken är nämligen väldigt kort, endast 4000 ord, men av en helt annan typ än jag tidigare stött på av Pratchett. Om boken i sig skulle få betyget 3 av mig, förändrar illustrationerna det betyget till en 4. Paul Kidbys målningar täcker hela sidor och uppslag såväl som bakgrunder och i marginalerna. De är i många fall utsökta och träffsäkra och gör läsningen riktigt njutbar – oavhängigt vad man tycker om själva handlingen.

Betyg: 4.

Curse of the Mistwraith

Curse of the Mistwraith – Part one of the War of Light and Shadow ** Janny Wurts

With a title like this you might think this was a waddle of clichés.
And you would be right.
On the other hand you would be completely wrong too.

Two halfbrothers, one brought up as a royal prince and with the unexploited gift of Light and the other brought up by mages and with the very skilled and learned gift of Shadow, find them self locked in a deadly conflict between their two homelands. For generations, war has raged between these lands, one plundering the other in acts of piracy to feed a starving population and the other desperately trying to protect its hard working people.

Very cliché so far, huh?

The king of the rich lands marries a daughter of the mages, and her dowry is that her children will bear the magic gifts. It is never explained why she would marry a man she doesn’t love or submit to a joyless marriage with the most self-centred, puerile and violent king ever. She is a powerful mage; why doesn’t she just tell him to piss of or she’ll fry him to cinders? Anyway, after the first boy is born, the king throws one of his tantrums and tries to rape her. She escapes, and flees to the pirate-king of the other lands, getting a new boy with him, this one with the gift of Shadow.
Angry at the abuse of one of their kind, the mages refuse to teach the first boy’s gift of Light, focusing their attentions to the boy with the Shadow gift.

But as chance has it, the Shadow mage is caught during a raid several years later, and brought before the King who sees his chance of wiping off the stain on his honour from his wife’s betrayal by torturing the young man to death. But along comes his wife and casts a spell; whatever he does to one of her sons will happen to the other. One would think that just spiriting them away and letting them live in peace would have been a better spell, but I suppose that wouldn’t do for a story. Enraged, the king throws the Shadow Master into exile through a magic gate. Alas, his own son gets thrown along, and the both of them finds themselves in a strange landscape where the sun never seems to rise above the clouds, and the mist never raises.

Don’t worry, I’m not telling the entire story. All this happens in about 50 pages.

And that’s the thing with this story. It’s a lot of action; never a dull moment. Line up the problems and shoot them down in a matter of chapters. And that’s all good and well. Her writing is also very accessible.

But….(there is always a but)

The characters. The half brothers are…well the Master of Shadow has, to put it lightly, a quicksilver temperament. He changes his mood very fast. And mostly so that he could fit in to the ‘hero’ cliché, being slow and thoughtful at times, impulsive and arrogant at the next. You get no grip on his personality because it keeps changing in a most annoying way so that he might get of looking good.

His brother doesn’t fare much better, because he never seemed to do, or think, anything interesting. At all. He just wants to be a king (hmm…have I heard that before?), and now that he’s lost his heirdoom (is there such a word?) he just grabbs the next best thing that comes a long and decides to rule that. Fortunately, no one of the inhabitants seems to mind, because, as everyone knows, a King solves everything, right?

None of the brothers ever seem very upset that they can never come back to their own lands, or that they had to leave their supposed loved ones behind.

And then, oh gods, there is the mages and the witches. All you need to know about them is: Male power, good and steadfast, Female power (with one exception) bad and stagnant.

Yawn.

The Dream Hunters

Av Neil Gaiman, illustrerad av Yoshitaka Amano

"Then catch his dreams, child..."

Den här boken är den av alla jag äger som jag allra helst rekommenderar men på samma gång allra minst vill låna ut. Den måste nämligen finnas tillgänglig, annars är det något som saknas i mitt hem...

Neil Gaiman är min husgud, det mesta han rör vid blir till guld. Men i "The Dream Hunters" överträffar han sig själv - det här är det bästa han hittills gjort och det säger inte så lite. Faktum är att jag tycker den här är så bra att jag aldrig tror han kommer att kunna överträffa det eller ens nå upp till samma standard igen. Hoppas jag har fel...

Det här är en saga om en räv och en munk, om en kärlek som inte skall kunna existera. Det är vackert och sorgligt och hoppfullt och så oerhört, enormt bra. Varenda ord och mening är så rätt, så genomtänkta och så i harmoni med Yoshitaka Amanos målningar. Och bara illustrationerna är värda sin vikt i guld. De är bland det mest uttrycksfulla jag sett i tryck och understryker verkligen det sorgliga och vackra i historien.

"Events occurred as it was proper for them to do"

Varje gång jag läst "The Dream Hunters" har jag blivit oerhört tagen. Är man bara det minsta lättpåverkad kan jag lova att en och annan tår trillar nedför kinderna under läsningen. När jag läst klart är det som om allt stannar upp, jag sitter helt stilla och är helt tagen. Till slut bläddrar jag igenom boken igen, från pärm till pärm, och lever mig igenom allt ytterligare en gång, men nu "bara" genom illustrationerna. Först när jag gjort det kan jag sätta tillbaks den i bokhyllan, då är jag liksom färdig. För den här gången vill säga, för ganska snart kommer den att plockas fram igen.

"I am a fox," she said, humbly, and without boasting. "I also am a crafty beast".

Betyg 5+ (om möjligt...)

Bron till Terabithia (film)

Bron till Terabithia förvånade mig verkligen. jag hade väntat mig en glättig barnfilm i pastell med ungar som leker i ett fantasiland med älvor och regnbågar, istället får jag en mörk film om livets hårda verklighet och behovet att ibland fly in i fantasin för att komma ifrån den värld som trycker ner en och får en att känna sig mindre än lort.
klart det märks att terabithia är en amerikansk film här och var - särskilt i slutscenen - men på det stora hela är den rätt okarakteristisk med sitt mörker, sorg och ond bråd död.

den handlar om jesse - en liten kille på runt 12 år som har det rätt tufft. familjen tillhör den undre medelklassen och med fem barn har man inte råd att köpa nya kläder - jesse får ärva sina storasystrars avlagda grejor - även om de råkar vara rosa. i skolan blir han mobbad och det blir just inte bättre av att hans lillasyster är hans största fan som alltid hänger efter honom.
en dag börjar en ny tjej i hans klass - leslie. föga anar jess att leslie kommer att förändra hans liv - på mer än ett sätt...

jag måste säga att jag tyckte mycket om den här filmen! förutom 'slutslisket' (inte som ni tror!) var det enda jag hade svårt för skådespelaren som spelade jess' pappa - samme man som spelade skurken i terminator II...

betyg: 4!

Wormwood/Swamp Foetus

Wormwood/Swamp Foetus, Poppy Z. Brite

A collection of short stories, some ghastly and others gory, some scary and others just a (literally) bloody mess. As usually, Brites flare for drugs, sex and rock n’ roll (none of witch is exactly...conventional) firmly places her stories in the 80’ or 90’ and might seem almost nostalgic today, although MY life in those years didn’t have quite so many vampires in it. Or angels.

In Angels Brite returns to her two main characters from the novel Lost Souls, Ghost and Steve, to try to help two young twins get together (incomprehensible if you have not read Lost Souls)

In A Georgia Story four young men live happily in an abandon church until one of them hangs himself in the bell tower....(sad and scary)

In His mouth will taste of Wormwood two very jaded, necrophilic boys gets the thrill of their life in a graveyard (very squicky and outright disgusting)

In Optional music for Voice and Piano a young singer comes to the dread conclusion that his voice urges people to hurt themselves (interesting, but not very surprising)

In Xenophobia a wake at a morgue turns horribly awry (pretty amusing)

In The sixth Sentinel a woman in New Orleans gets a ghostly lover ( Brite at her best, horrible,

thoughtful and utterly jaw-dropping in the end)

In Missing, what would you do if the one you love dies? (Very sad and heart- wrenching)

In Footprints in the water a strong psycic tries to help a twin whose brother died, but even when it goes right it is so very wrong (scary...nightmares!)

In How to get ahead in NY Steve and Ghost goes to NY for a gig, but the two locals from Missing Mile are have a hard time in the big city (contains one of the most scary scenes I’ve ever read – homeless people in the subway)

In Calcutta, Lord of Nerves the dead are coming back to prey on the sick, the wounded, the poor...and nobody seems to think this is more than a slight annoyance (Gory but scary – compare with Hanteringen av odöda. In Sweden we would try to get them into the system, in Calcutta they are seen as population control)

In The Elder a father obsesses over his two year old son a little to much (pointless, in my opinion, but rather a good ending)

In The ash of memory, the dust of desire a scorned lover takes a hideous revenge on his pregnant partner (very...strange)

All warning flags on this as with any of Brites stories. Definitely NC 17. Explicit sex of the stranger kind, gory deaths, a LOT of drugs, people with odd powers. But what a language! To die for...

Lyonesse: Suldrun's Garden

Sedan nån vecka tillbaka har jag ett nytt och mycket trevligt sällskap att roa mig med när tiden tillåter mig: George RR Martin heter han, ett välkänt namn för de flesta fantasynördar tydligen. Så icke för mig, han är helt ny men icke desto mindre MYCKET bra. Halvvägs in i andra delen av "A Song of Ice and Fire" är jag helt såld. Men ju mer jag läser desto mer vandrar jag iväg i tankarna till en helt annan bok, som påminner en del om upplägget av storyn, där huvudpersonerna är mänskliga och ombytliga. Personer jag önskar väl ändrar sig till det sämre, folk man trodde boken svävade kring dör och så vidare.

Boken jag pratar om är "Suldrun's Garden", första delen av Jack Vances Lyonessetrilogi som kom redan 1984. Jag har haft boken i min ägo i 20 år och minns att jag tyckte om den. Läste därför om den för någon vecka sedan and boy am I impressed! Den börjar lite segt eller snarare långsamt, men allt eftersom historien utvecklar sig och karaktärerna växer fram så vill man inte att boken skall ta slut. Och det är ett bra betyg om något! Därför har jag nu beställt de två återstående delarna "The Green Pearl" (1986) och "Madouc" (1990). Återkommer kanske om dem vid senare tillfälle.

Lyonesse är en del av "the Elder Isles", placerade ungefär i Biscayabukten och med ganska mycket eko av klassisk pre-Arthuriansk saga med allt från faeries av olika slag till både onda och goda magiker, hovintriger och kärlekshistorier. Det är enkelt uttryckt "high fantasy" när den är som allra, allra bäst. Det finns redan väldigt många recensioner av boken på nätet so without much further ado saxar jag in lite av mig redigerad info om handlingen här:

Princess Suldrun is the daughter of the King of Lyonesse, and her father hopes to marry her off in a politically advantageous way. When Suldrun proves uncooperative, she is locked away in a small garden overlooking the sea. One day, a young prince of another Lyonesse nation, Aillas, is washed ashore near the garden and is rescued by Suldrun. He was thrown overboard from a ship by his cousin, to prevent him claiming the throne of Troicinet. Aillas and Suldrun fall in love, but the prince is eventually discovered and imprisoned. Suldrun, however, is now pregnant, but when her baby is born it becomes mixed up with a fairy child, and taken off deep into the forest to be raised by fairies, where it grows up at an accelerated rate due to the magical nature of the world the fairies inhabit.

Aillas escapes imprisonment and attempts to track down his son, who now is twelve years old. Before Aillas redeems his birthright, he must pass the breadth of Hybras Isle as prisoner, vagabond, and slave, an acquaintance of faeries, wizards, and errant knights. His son, meanwhile, leaves the fairy world and begins wandering Lyonesse, but the boy's innocence quickly leaves him vulnerable, unless his father can reach him in time.

Betyg: 5. Låna den gärna!

Terry Pratchett - en översikt

Pratchett är vid det här laget knappast okänd för någon med minsta böjelse åt fantasygenren. Själv älskar jag hans skapelse Skivvärlden och dess invånare, miljöer, städer, gudar and whatever. Men jag vet flera som är skeptiska efter att ha läst ett bokverk eller två eller sett någon av seriealbumen eller filmerna. Och jag förstår dem! Pratchett är nämligen väldigt ojämn. Det är sällan eller aldrig dåligt, han har trots allt en rätt hög lägstanivå. Men det finns ändå några som är sämre. Men framför allt finns det några lysande böcker och här vill jag mycket kortfattat ge en snabbgenomgång för er som vill prova eller ge honom en andra chans.

Jag har delat in dem i fyra kategorier, det finns inte utrymme för några vidare kommentarer för det är så många. Jag har begränsat mig till de jag själv har, med två undantag: av någon anledning saknar jag de två första "The Light Fantastic" och "Colour of Magic". Det finns ytterligare ett gäng böcker, trots att jag listar så många här...

Strunta i dessa...Pratchetts lågvattenmärken (betyg 1-2)
Strata
Maskerade
Moving Pictures
Pyramids
Soul Music

Absolut läsvärda men ibland rätt långt mellan skratten (betyg 3)
A Hat Full of Sky
The Fifth Elephant
Sourcery
Hogfather
Equal Rites
Jingo
Guards! Guards!
Feet of Clay
Wyrd Sisters
Reaper Man
Carpe Jugulum
Making Money
Thud!
Wintersmith

Bra med typiskt skruvad Pratchett-humor & mycket skratt! (betyg 4)
Men At Arms
Night Watch
The Wee Free Men
Lords and Ladies
The Last Continent
Eric
Witches Abroad
The Amazing Maurice and his Educated Rodents
Mort
Going Postal
Monstrous Regiment

LYSANDE! Dessa kan man läsa hur många gånger som helst! (betyg 5)
The Light Fantastic (med reservation för att det var länge sen jag läste den)
The Colour of Magic (med reservation för att det var länge sen jag läste den)
The Truth
Thief of Time
Small Gods (näst bäst, typ)
Interesting Times (kanske den enskilt bästa av alla)

The Soprano Sorceress

There are some entertaining ideas in this book. Magic connected to music and singing in particular - I like it!

I get really fed up with Anna, though. Modesitt does not trust the readers of this book at all, and feels we need to have certain information pointed out in absurdum. We get it! Anna is a feminist! Not the kind I would hang with, mind you, but of sorts. We are suppose to understand this from her refusal to be condescended upon by men, or by the fact that she happily removes free will or kills any man trying to rape her. No, rape is not ok. Nor is Annas strategy to deal with it. She thinks Lord Jecks is hot - how can we fail to get it when it is pointed out for the mpth time that he looks like Robert Mitchum, and she just adores Mitchum. Add a splash of Sean Connery and Anna is gone. I should here point out that L E Modesitt, Jr. is a 50+ man... Anna is furthermore a psykopath. She claims to loathe killing people, and yet, without any hesistation or investigation kills thousands and thousands of people, with fire from the sky, drowning them in mud or even better, by letting an entire city owerflow with lava. Mm, I'm sure all in the capital were evil. It was the capital of the evil kingdom. My, my... Anna compares the leader of the "evil empire" to Hitler, but I few would claim all Berliners were evil nazis just by being in Berlin.

So, on a scale, this book gets a 1,5, where the ,5 is scored due to the idea of magic in music. It's an idea most of us can believe in, after all.

PS Har hittat en fenomenal blogg som helt enkelt analyserar bokomslag. Har som särskilda inslag Mammary Monday och Phallic Phriday. Say no more, utan titta på hennes analys av Soprano Sorceress at http://judgeabook.blogspot.com/2007/09/fantasy-quickies.html

The Mage Winds trilogy

Mercedes Lackey står inte högt i status. Vännen som lånade ut böckerna skämdes lite över att de var så vällästa. Andra vänner grimaserar lätt vid omnämnandet av hennes namn. För mig var detta första mötet med Lackey, men eftersom en mycket betrodd vän vad gäller litteratur har "Misty" som sin absoluta favoritförfattare så hade hennes beröm lyckats neutralisera kritiken till en egen position i avsaknad av förväntningar.

Jag har nu läst Winds of Fate, Winds of Change och är uppslukad av den avslutande Winds of Fury. Och jag undrar, varför är Mercedes Lackey så illa förtalad? Är det för att hon är en mycket produktiv författare främst i high fantasy-genren, med det egna målet att producera minst 100 verk (i likhet med Isaac Asimov som hon själv påpekar)? Är det för att hon är en typisk amerikanska (läs kvinna) från Mellanvästern med ett hemma-fru-liv enligt konstens alla regler? För, jag måste direkt säga att detta är betydligt bättre än många andra fantasyserier jag försökt läsa på senare tid.

Lackey skriver om intressanta karaktärer, i denna trilogi i sin värld Velgarth, där en mängd av hennes romaner utspelar sig. Hon har en sammanhängade världsbild, med historik, olika raser med egna, välunderbyggda kulturer och språk. Hon utforskar könsroller och utanförskap, välmenande och okritiskt, men dock. Robert Jordan med sina vansinnigt tråkiga könsroller i sin serie som ingen förväntade sig ett avslut på, eller David Eddings standardformel med fem böckers-serier där hjälten reser igenom hela den befintliga kartan på jakt efter något blåskinande (därmed gott) är betydligt sämre.

Min kritik skulle vara mot sexscenerna som gränsar till klassisk Barbara Cartland ibland, minus beskrivningar av organ eller mot att det är på förhand givet att alla hennes huvudkaraktärer kommer att överleva boken och trilogin igenom, till skillnad från en av mina favoritförfattare George R.R. Martin. Hon skriver helt enkelt klassisk high fantasy med gott hantverk, i avsaknad av större nyheter eller nydanande idéer, men hon gör det med den äran. Jag tror att Lackey får mest kritik för vad hon är - en produktiv hantverkare i en värld som egentligen högaktar den introverte "konstnären" med ett fåtal "genialiska" verk...

Betyg
Winds of Fate: 4
Winds of Change: 3
Winds of Fury: Ännu så länge 3.

1001 nights of snowfall

jag gillar hela fables-serien för dess traditionella sagoarv, men med en omisskännlig twist... eller vad sägs om guldlock - den största terroristen i skogen som bildat motståndsrörelse med bla de tre björnarna...snövit - sviken av både sin syster (som hade sex med snövits man, prince charming) och sin man (som har sex med alla prinsessor i sagan...det finns ju bara en prince charming i sagorna...eller? ;-), ja det finns mååånga fler...

Lånade denna bok av Magnus och den blev liggande lite innan jag läste klart den. som titeln anger är det en twist på tusen och en natt, men ger samtidigt en hel del backstory till fabletown och hur det blev som det blev. jag gillar det! vackra illustrationer är det också i hela boken, vilket bidrar till min 4a i betyg!

Supernatural (tv-serie)

På SVT24 tisdagar 22.30 och senare samma kväll i SVT2 går sedan i november andra säsongen av Supernatural, en serie som jag personligen föll handlöst förr när första säsongen gick under våren 2007.

Den amerikanska thrillerserien cirklar huvudsakligen kring bröderna Sam (Jared Padalecki) och Dean (Jensen Ackles) och deras kamp mot övernaturliga krafter. Brödernas uppväxt kretsade en gång kring mörka krafter, men det var då, nu är det ett normalt, tryggt liv som jurist som lockar Sam. Allt detta är gott och väl till den dag brodern Dean oväntat dyker upp med dåliga nyheter - deras far är försvunnen! För att hitta honom måste bröderna ge sig ut på en jakt efter den demon som deras far ägnat de senaste 22 åren till att spåra upp. Sam tvingas återvända till ett liv han trott sig ha lämnat för alltid.

Ett mystiskt telefonsamtal från fadern leder bröderna till en liten stad i Kalifornien där en rad oförklarliga dödsfall har ägt rum, och det dröjer inte länge innan de står öga mot öga med den lokala legenden - Damen i vitt. Där efter fortsätter "The two brothers, bound by tragedy and blood to their mission, to travel across the country encountering terrifying and dangerous forces most believe to be nothing but superstition and folklore, such as the Indian beast known as the Wendigo, Phantom Travelers who cause plane crashes, Bloody Mary, and many many more."

Avsnitten är ojämna, men de som är bra är ofta RIKTIGT bra!

Sweeney Todd (film)

i fredags var vi på sweeney todd - extrem, mörk, splattermusikal med morbid humor och lysande skådisar. lite för mycket gottande i blod och slit throats tycker jag personligen, men miljöerna och skådisarna var helsköna! skönsång...tja...helena bonham-carter - absolut, johnny depp...not so much... men han sjöng helt ok, fast inte som någon pavarotti direkt...
lite märkligt slut också, vilket också bidrar till att dra ner mitt betyg. det blir en 3:a från mig.

Hex (tv-serie)

ja, vad säger man om hex - en mycket annorlunda, rätt fängslande serie som inte liknar något annat... mycket om häxor, magi, fallna änglar, demoner och homosexuella spöken...och sex - ibland är det riktigt steamy hot! låter det helt skruvat? det är det. men ändå liksom...bra... man bara måse se hur det går. och liksom med allas vår favoritförfattare george rr martin kan man aldrig vara säker på vad som kommer att hända. på de 1½ säsongerna jag sett har serien bytt huvudperson tre gånger. jag har väl aldrig varit med om maken...
betyg: 4

Painkiller Jane (TV-serie)

det är sällan jag hittar en sf-serie som jag tycker illa om, men painkiller jane är verkligen fruktansvärt dålig! inget djup, platta karaktärer, dåligt manus... en del av skådisarna är riktigt bra, men inte ens de kan hjälpa upp ett sådant här bottennapp! HU!

Betyg: 1,5

Eureka (tv-serie)

Eureka är en riktig mys-sci-fi-serie som är inne på sin andra säsong i USA och som snart kommer på svensk tv.
Den utspelar sig i en liten amerikansk stad som inte är så vanlig som man först kan tro, där bor nämligen bara genier...och den nye sheriffen, förstås...

Jag gillar Eureka skarpt! Här finns massor av roliga, vansinniga och ändå trovärdiga karaktärer med både hjärta och hjärna. Här finns sci-fi, relationer, brott som ska lösas, mysterier, mord, intriger, konspirationer, romantik, vetenskap en talande bunker...ja...allt! Och huvudpersonen - sheriff Jack Carter - är en mycket trevlig bekantskap som man verkligen bryr sig om. Se den!

Betyg: 4!

White Wolf

av David Gemmell

Skilgannon the Damned gömmer sig för drottningen av Naashans lönnmördare i ett kloster där han försöker gå upp i rollen som akolyt men han finner snart att han inte är munkmaterial och lämnar klostret tillsammans med en akolyt som ska avlägga sina löften och en pojke som jagas för mord. På väg mot den ockuperade staden Mellicane träffar de både på nya allierade, trolldom, stor ondska och snart även ett uppdrag som de kanske inte kommer att överleva.

Det var med en hel del skepsis som jag började läsa denna bok eftersom Niklas (som lånade ut den till mig) beskrivit hjälten som "en man som kan slå ihjäl ett helt rum med krigare utan att spilla sin drink"... Och det är klart att Skilgannon the Damned och Druss the Legend bägge är överlägsna krigare i denna mörka värld som Gemmell målar upp, men det gör på något sätt inte så mycket. De är överlägsna på samma sätt som trollkarlen Pug i Feists berättelser om trollkarlens lärling; man vet att de är överlägsna, men man får ändå ibland tro att de är illa ute och kanske tillomed kan bli besegrade. Jag går på det. Iallafall ibland...
Nåväl...min tro om att detta skulle vara en bok med platta karaktärer och halvdan handling kom verkligen på skam för Gemmell har utrustat sina karaktärer - tillomed bifigurerna - med bakgrundshistorier och motiv till sina handlingar. De är komplexa, trovärdiga karaktärer i en värld som känns mycket mindre underbyggd än hjältarna. Har du inte testat Gemmell - gör det! Vem vet, du kanske gillar det? Jag ska definitivt läsa klart trilogin om Skilgannon - måste ju få veta hur det går...

Betyg: 3,5