The Last Hero – A Discworld Fable

Av Terry Pratchett med illustrationer av Paul Kidby.

I "The Last Hero" återser vi Cohen the Barbarian – en gammal gubbe som aldrig upphört vara en barbarhjälte - och det är ett kärt återseende av en personlig favorit. Denna gång är han dock för första gången det närmaste man kan komma att vara en huvudperson. Cohens mål är att återlämna elden till gudarna, dock i form av agateansk sprängdeg ("Agatean Fire-Clay") för att helt sonika spränga bort toppen på gudarnas berg och därmed ge igen för alla hjältar som dött en för tidig död. Problemet är bara det att om han lyckas med sitt galna upptåg kommer hela världen att gå under, då hela Skivvärldens magi har sitt centrum där, typ.

"Too many people, when listing all the perils to be found in the search for lost treasure or ancient wisdom, had forgotten to put at the top of the list 'the man who arrived just before you'."

Cohen är rolig, mindre rolig är hans ”posse”, de andra gamla gubbarna i ”The Silver Horde”. Det är samma skämt fortfarande, skämt som fungerade en gång blir nu uttjatade (hur kul är det i längden med Hamish, den halvdöva hjälten i rullstol?). Och här närmar vi oss något som jag tycker blivit allt mera tydligt nämligen Terry Pratchetts, och förvisso många andra författares, dilemma: han är så enormt skicklig på att skapa karaktärer som vi alla (nåja, de flesta av oss) kan älska, känna med och ha roligt med och åt. Karaktärer som Granny Weatherwax, Nanny Ogg, Sam Vimes, Angua, Döden, Susan Death, m fl har vi kunnat följa under lång tid i mycket bra böcker. Men efter ett tag tar det liksom slut, det blir allt mer krystat och längre och längre mellan skratten. Böckerna om häxorna eller ”the City Watch” blir inte bättre och bättre, tyvärr.

Men Pratchett verkar själv ha insett detta och har de senaste åren skapat nya huvudkaraktärer, i böcker där våra gamla favoriter dyker upp som bifigurer vilket är ett grepp som jag anser fungerar väldigt väl. Exempel på detta är Moist von Lipwig (”Going Postal”, ”Making Money”), Tiffany Aching och Nac Mac Feegle (”The Wee Free Men”, ”Wintersmith” m fl) och boken “Monstrous Regiment”.

Hur återknyter detta till ”The Last Hero” då? Jo, denna bok är nästan någon sorts ”best of”. För att hindra Cohen & Co samlas en räddningsstyrka i Ankh Morpork bestående av välkända karaktärer som The Librarian, Vetinari, Rincewind (numera the Professor of Cruel and Unusual Geography), Captain Carrot, Mustrum Ridcully m fl. Men först och främst får äntligen en av mina favoriter stort utrymme och kan påverka hela händelseförloppet: Leonard av Quirm, Skivvärldens egna och skruvade variant på Leonardo da Vinci. Är det någon av ovanstående jag gärna sluppit är det The Librarian – hur kul är det med ”ook?” för hundraelfte gången?

Annars hålls det bra ihop, jag vill inte avslöja mer av handlingen än jag redan gjort. Boken är nämligen väldigt kort, endast 4000 ord, men av en helt annan typ än jag tidigare stött på av Pratchett. Om boken i sig skulle få betyget 3 av mig, förändrar illustrationerna det betyget till en 4. Paul Kidbys målningar täcker hela sidor och uppslag såväl som bakgrunder och i marginalerna. De är i många fall utsökta och träffsäkra och gör läsningen riktigt njutbar – oavhängigt vad man tycker om själva handlingen.

Betyg: 4.