The Dream Hunters

Av Neil Gaiman, illustrerad av Yoshitaka Amano

"Then catch his dreams, child..."

Den här boken är den av alla jag äger som jag allra helst rekommenderar men på samma gång allra minst vill låna ut. Den måste nämligen finnas tillgänglig, annars är det något som saknas i mitt hem...

Neil Gaiman är min husgud, det mesta han rör vid blir till guld. Men i "The Dream Hunters" överträffar han sig själv - det här är det bästa han hittills gjort och det säger inte så lite. Faktum är att jag tycker den här är så bra att jag aldrig tror han kommer att kunna överträffa det eller ens nå upp till samma standard igen. Hoppas jag har fel...

Det här är en saga om en räv och en munk, om en kärlek som inte skall kunna existera. Det är vackert och sorgligt och hoppfullt och så oerhört, enormt bra. Varenda ord och mening är så rätt, så genomtänkta och så i harmoni med Yoshitaka Amanos målningar. Och bara illustrationerna är värda sin vikt i guld. De är bland det mest uttrycksfulla jag sett i tryck och understryker verkligen det sorgliga och vackra i historien.

"Events occurred as it was proper for them to do"

Varje gång jag läst "The Dream Hunters" har jag blivit oerhört tagen. Är man bara det minsta lättpåverkad kan jag lova att en och annan tår trillar nedför kinderna under läsningen. När jag läst klart är det som om allt stannar upp, jag sitter helt stilla och är helt tagen. Till slut bläddrar jag igenom boken igen, från pärm till pärm, och lever mig igenom allt ytterligare en gång, men nu "bara" genom illustrationerna. Först när jag gjort det kan jag sätta tillbaks den i bokhyllan, då är jag liksom färdig. För den här gången vill säga, för ganska snart kommer den att plockas fram igen.

"I am a fox," she said, humbly, and without boasting. "I also am a crafty beast".

Betyg 5+ (om möjligt...)