Forest Mage

Forest mage (Soldier’s son, part 2) ** (of 5)

This is a Fantasy novel about a fat man on a diet. I suppose Hobb’s the only one to pull that one of.
And it’s actually a lot more interesting than it sounds.
Unfortunately, since it doesn’t sound interesting at all, there is a slight flaw in this reasoning…

Short summary of Shamans Crossing, the first part of the trilogy.
Young Nevare is the second son, and thus he must be a solider, according to the will of the good god (the first son is the heir, the third a priest, the forth an artist and so on. The daughters? Well, they’re wives, of course!) Nevare is looking forward a lot to his military career, but as things turn out (eventually) he ends up in the hands of a magic that is controlling him more and more….
This was an absolutely boring book, and I only got through it because…because its Hobbs! She’s great! Alas, not this time. (In other news, Hell reports ice floes)

In Forest Mage, something is happening to the lean young solider boy. He’s getting fat. Very fat. (Imagine those clay stoneage fat women) No matter what he does, even when he starves himself, he only get fatter. Might this have something to do with the mysterious Speck Plague? And what of his other self, the one he thought he reclaimed from the Specks?

This is not quite as boring a book as Shamans Crossing, but it’s not Farseer or Liveship traders by a long shout. There are some wondrous parts – mostly dealing with woods and forests and the Specks – where the true Hobb’s skills surfaces, but there’s no pace, no passion. Even when horrible things happened, you start thinking ‘ah, well, I didn’t much like those people anyway.’
Still, I’ll read the last one when it comes, I suppose.
Why?
Because it’s Hobbs. I wont give up on her. Not just yet.

And when I die, I want a Speck funeral

Across the Wall

av Garth Nix

Across the Wall är en novellsamling innehållande ett gäng olika historier från Nix karriär som författare och de är minst sagt varierande. Från den kända Abhorsen via varianter på Arthur-myten och krigshistorier (realism alltså) till fabler och en interaktiv 'gör-det-själv-historia'... Det låter kanske kul - och det är det väl också på sätt och vis - men Nix imponerar inte alls i den här boken. Jag tycker mycket om Abhorsen-böckerna och den historien är bra även i denna bok, men annars präglas de flesta - om inte alla - av hans noveller av en oförmåga att få fram ett bra slut. Det kan vara en jättebra historia som byggs upp på ett jättebra sätt och sen när man vänder till sista sidan och förväntar sig något extra...faller den bara platt ner. "Hjältinnan räddar sin älskade hemstad och familj (för att inte nämna hela världen) från Ondskan...och sen kliver hon på tåget"..."hans & greta besegrar häxan och får magiska krafter...så deras styvmor inte vågar bråka med dem"..."killen besegrar den onde lightning bringer och hans älskade...kommenterar hur hans aura ser ut"...umm...jahaaaa...? Man ska inte ens tala om hans försök till komedi på slutet... Jag menar hur kul är det att han skämtar om att han ska skriva en episk bokserie i 47 delar (nej, förresten - 56. 47 räcker inte...) med titlar som "a time of wheels", "a throne of games", "the witch wardrobe of lyon"...(den enda roliga titeln är "the return of the mistakenly purchased king" och den är ju inte så värst kul den heller...)
Ska du läsa den så räcker det att du läser den första historien om Nicholas Sayre i Abhorsen-världen - plus möjligen fabeln "three roses". Sen kan du lämna tillbaka den på biblan...

Betyg: 2

Lords and Ladies

Lords and Ladies Terry Pratchett *****(av 5)

The elves are back. The forests whisper and the stars are glowing. There’s singing in the glades and unicorns in the meadows, and crop circles in the fields.
It’s Midsummer Night.
No time for dreaming.

Grandma Weatherwax and her crumbling coven faces their worse challenge ever. The elves are back and they want the world again, with the humans to live and die by their whim. But how do you fight a people so beautiful, so wise, so happy, so rightfully our Lords and Ladies? After all, they brought beauty and magic back (and it is corrupting us), they are singing in the moonlight (about killing humans), the unicorns are prowling the glades (it’s a bloody big mad horse with a point in one end!)

You fight them with Lancer iron, with wizards and orang-utans and the worlds second-biggest lover (he’s a dwarf, see?) and the indomitable will of the witches of Lanker. Because if it’s something you can say about witches, it’s that they don’t fight fair.

Still, it might take a power greater than even Grandma Weatherwax to manage a people who can’t be killed, but where do you find someone more powerful than the Elven Queen, a creature who can go into your mind and make you love her? Where you least expect it…

This is my favourite Pratchett, and the one book I mostly need to come down from the lofty heights of Tolkien. It’s also the one book that mostly divide the PECS – society, because these elves torture, trick, lie and murder humans. They’re not only inhuman, they are vicious, evil, cruel!
Still, they’re elves, and Pratchett got that right; they do something to your memory…(But they’re wonderful! They create wonders. They’re glamorous! They project glamour. They’re terrific! They beget terror...)

Quote:
“Take my hand, child,” the Elven Queen said.
She struck out her hand gingerly.
There was something wrong with the queens eyes . It wasn’t the shape, or the colour. There were no evil glint. But there was…a look.
It was such a look as a microbe might encounter, if it was to look up the bottom end of the microscope. It said: you are nothing. It said: you’re an animal. It said: your flawed, you have no value. It said: you will never be as strong, as beautiful, as wise as we are. It said: you might be pet, or you might be quarry. It said: and the choice isn’t yours.

The downfall of the Lord of the Ring and the Return of the King

LotR av J.R.R. Tolkien

Snyft.
Snyft.
Hulk.

Åh Frodo.

Snörvel.
Snyft.
Snyft.

Åh Frodo.
Åh Sam.

Sniff.
Hulk.
Snyft.

My precious…

Citat:
The Road goes ever on and on
Out from the door where it began
Now far ahead the Road has gone
Let others follow it who can!
Let them a journey new begin
But I at last with weary feet
Will turn towards the lightened inn
My evening rest and sleep to meet.

A Feast for Crows

av George RR Martin

hmmm...ska man egentligen recensera del 4 i en serie? kanske kan man sammanfatta det med: serien är fortfarande bra även om vissa saker börjar spåra ur (jag tänker på vissa som lever fast de inte gör det...ni som läst den vet vad jag menar). och så kadinalmisstaget nr 1: varför delade han upp det som han gjorde - med bara hälften av karaktärerna i denna boken!?? det hade varit SÅ mycket bättre om han hade haft alla karaktärerna men halva historien om nu boken blev för tjock för att kunna ha allt om alla i samma bok... *suck*
nåja, den får en 4:a ändå. med två minustecken på. men bara för att jag är snäll... (och för att jag gillar jamie och arya så mycket...)

The Historian

The Historian Elizabeth Kostova** (av 5)

Milda spoilers nedan.

Kanske har jag läst för mycket Fantasy, där det är action som gäller.
Kanske har jag läst för mycket Fantasy, och orkar inte med att läsa om vanliga människors vanliga problem.
Kanske har jag läst för mycket Fantasy, och blivit beroende av magiska händelser, spännande karaktärer, intressanta varelser.
Kanske är ovanstående orsaker orsaken till att lämnade vanlig skönlitteratur och övergick till Fantasy till att börja med.

The Historian handlar om en ung flicka som upptäcker några dokument i sin fars bibliotek, dokument som visar sig vara spår i jakten på Drakula själv. Dessa dokument visar sig vara brev från faderns mentor, som försvann för många år sedan. Stora delar av berättelsen är ’utdrag’ ur dessa brev. Vid vissa tillfällen läser du som läsare en berättelse om en flicka som läser brev från sin far där han läser brev från sin mentor. Så ni kan gissa att det inte är någon större action det handlar om. Större delen av boken utspelar sig i de sydöstliga delarna av Europa, där diverse karaktärer letar spår efter vampyrer. Dessa delar av Europa är – utan undantag – vackra, historiskt intressanta, befolkade av vänliga människor med charmiga dialekter och/eller sött felaktiga användningar av engelska ord, har god mat (som man inte blir magsjuk av) och fyllda av spår från count D som ingen har hittat tidigare. Åh, ja och de är fyllda av andra vampyrjägare som glatt bidrar med sin expertis.
Vad de inte är, är fylld av är vampyrer. Eller logiska händelser. (Varför, när de är i muslimska länder, använder de inte en månskära istället för ett kors som skydd?)

Jag kan inte säga att detta är en dålig bok, men…det….går…långsamt. Plågsamt långsamt. För långsamt. Finns det inga förläggare som kan få författarna att fokusera? Tror de att allt som har det minsta lilla övernaturligt i sig blir bättre om man breder ut det på 800 sidor – trots att historien skulle tjänat på att korta ner det med åtminstone 200? Tro inte heller att ni får lära er något nytt om Vlad the Impaler. Tio minuter med ett uppslagsverk ger samma info som den här historien.
Sorry, jag gillade den inte. Med se det från den ljusa sidan – den kommer att göra sig utmärkt som biofilm!

(Så ni tycker jag är kinkig? Well, bite me!)

Bokcirkel info

Detta meddelande gäller endast bokcirklens medlemmar...

Tyvärr kan jag inte komma till Malmö på söndag för vårt trevliga och efterlängtade diskussionsmöte. Detta på grund av att jag denna helgen ska ha årets sista (?) utesovar läger på än så länge okänd plats (det ryktas dock om bokskogar och hav). TiotusenUruk-hais, tvåhundra ryttare från Rohan och ett grottroll hade itne kunnat hålla mig borta från denna händelse. Men det innebär att jag inte kommer på klubbmötet :o( Förslag på böcker har jag dock: vad sägs om något av Lovecraft?
Vi hörs!

Andromeda (tv-serie)

Nu har jag sett de sju första avsnitten av Gene Roddenberrys (Star Treks skapare) skapelse Andromeda och jag gillar den. Trots att den har en grundhandling som är rätt fånig (en man på ett skepp vill återskapa det fallna Commonwealth som var en union av miljontals världar innan det föll vid en kupp för 300 år sedan) och ett intro/tema som låter som det är hämtat ur gamla Nintendospelet Legend of Zelda på 80-talet...

Karaktärerna är charmiga och/eller kul och/eller intressanta och de är skapade med lite djup i till skillnad från Farscape där alla känns platta som pannkakor. Det tog ett tag innan jag kom på var jag har sett kapten Dylan Hunt förut, men insåg efter ett par avsnitt att det är Hercules himself som dragit till rymden...

Handlingen: The Commonwealth attackeras av Nietzchians och hela flottan går under utom kapten Hunts skepp som kommer för nära ett svart hål i stridens hetta. Alla i besättningen evakueras utom kaptenen som blir hängande vid händelsehorisonten i sitt skepp Andromeda Ascendant (ett sorts 'liveship'). 300 år senare upptäcks Andromeda av ett gäng oppurtunister som ser sin chans att tjäna storkovan på att kränga ett gammalt Commonwealth-stridsskepp till skummisar och de bärgar Andromeda. De har dock inte räknat med att det ska finnas någon levande ombord, men vid händelsehorisontens rand går tiden oändligt långsamt och för kaptenen har ingen tid alls förflutit... Efter en del förvecklingar, mm, och han ser hur hans värld har förfallit inser han att enda sättet att skapa stabilitet i galaxen är att återskapa det gamla Commonwealth...

Betyg: 4-

Orphans of Chaos

Orphans of Chaos. John.C. Wright ***( av 5)

This is one seriously strange book.
That said, I’ll try to elaborate.
In a British-type boarding school, three young boys and two young girls (Victor, Collin, Quentin and Amelia and Vanity) live and learn. But what do they learn? And how do they live? For starters, there is just the five of them as students, and about nine teachers, not counting the servants. And the boarders, especially to the south, seems to shift and take on strange proportions. The teachers are weird, to say the least, and the children get to learn things that five years as a professor wouldn’t tech you. And the kids themselves….
Victor can see the molecular matter of objects and manipulate them
Collin is a psychic, or rather an emphat – his desires charges his ability to change the world.
Quentin is a warlock.
Amelia can se in four dimensions and change objects matter/density
Vanity can find paths through space-continuum.
Truly, this school would make Hogwarts look sane.

However, this is not a superhero book. I don’t really know what to call it. An adolescence book? Well, yes, there is some love and growing-up going on. But parts of it is…disturbing in a way because its not what you would expect in an adolescence book. A theme of dominance – submission runs through the story in a slightly unnerving way.
A science book? Well it does require you to have a very firm grasp on Greek mythology (even more so than I have, I admit it), Einsteins theories of relativity (of which I have none, so I skipped those parts), astro-physics, astronomy, maths, hisoty, religion (all religions) poetry, legends from all over the world and it helps if you know a little something about the politics of Atlantis in the last thousands years or so and so on (and everyone’s new favourite Anansi does a cameo. He really seems to be the hot item of the year).
And all of this in a book barely 300 pages long.
Wow.
But in the middle, when your head is spinning in at least five dimensions, the author does tell you the trick. This is not a book about science, or growing up. This is a book about how we see the world, and how we change it merely by observing it. It is a book about how we all se the world differently and how the same event is interpreted differently because of it.
In other words, it’s a book about philosophy.
It is also a book about the war between different realities, but lets not go there right now.

I don’t know what to think of this book. I was disturbed by the dominance – submission theme, because even if these ‘kids’ are super-beings as old as time they still think and look like, well, kids. I was slightly bored at the endless ranting of philosophy – physics which I could barely even begin to understand. I was intrigued by the old Gods theme, but haven’t we all read a lot of that this last year? It has been done better.
But I did like the questions about what reality is, and how it changes depending on who’s looking at it.
All in all, a strange book. I’ll leave it at that.

Book quote: You do not have the energy relationship in the moral direction a person devoted to God normally manifests. You relationship structures are extensional rather than intentional, and form nodes going in two time-directions, but not toward eternity. This type of atrophy is typical of atheists and agnostics.

Nightrunners

Luck in the Shadows, Stalking Darkness, Traitor’s Moon – The Nightrunner series Lynn Flewelling ***

Is there anything worse in the world than the bitter disappointment in a book?
Well, yes, of course there is lots of worse things. But right now, let me tell you, it’s hard to imagine more than one or two.
It’s not that Luck in the Shadows a poor book. It’s just...just...just not all I imagined it would be. I feel like I did when I first saw the casting of Legolas in PJ’s LotR. What was supposed to be one of the greatest moments of my life just fell flat on the ground and left med with a horrendous disappointment and a growing rage. At least this time I will not howl threats about cliffs, manacles and wrists in the general direction of the perpetrator.
Will not.
Will not.
Ah, what the hell just once more...(You’re gone live to regret this, Peter Jackson! I’ll hang you from a cliff by your hand until someone finds an eagle huge enough to carry you down, fat boy!)

Back on track....
Nightrunners is what you would get if you took Eddings character Silk and gave him his own story. Great premises, right? A lot of cloak-and-daggers, intrigues and witty remarks. Alas, no. This story is as straightforward as anything, and anyway the super-spy Seregil lays mad, wounded and/or unconscious most of the time. Wasn’t he supposed to be good at his job?

Alec is a young boy, accidentally mistaken for a spy, who get rescued by this strange man
(? yeah, you get pretty quickly what he is, pointy ears or not...) called Seregil. Having apparently nothing better to do with his life, he decides to follow this supposed clever, suspicious, charming and dangerous man, who seems thinks it’s a great idea to pull a farm boy who’s showing some talent with a bow into his life.
Or is that really the meat–and-bone of their relationship?
Something is growing between the two of them, something more than pure friendship, and it’s complicating Seregils relationship to his pupil to no end as the story moves on through the usual “evil whatnot found and must be destroyed through horrendous suffering” plot. Alecs more and more bemused reactions to his teachers desperate attempts not to show his growing love are somewhat amusing, but not as much as you would think.
This is a shameless fantasy, with no intention of pretending to reality or even realism (people who have just been tortured for a couple of days just shake that of and walk away once they’re freed). But I can live with that, no problem. Unfortunately the plot is really drab and uninteresting. The bad guys are really bad – they’re necromancers, so of course they’re evil. (Wouldn’t it be nice with a necromancer hero? After all, it must be a lot better using already dead bodies in war than fresh and living ones, right? Right? Then again, Abhorrsen is a good necromancer... And I suppose there are ‘good’ necromancers in the Death Gate cycle as well...fine! The idea was as fresh as a week old corpse.) Good guys are really good - or at least their burglary and thieving is explained away; it can’t be bad since their on the good side, right? and the only new fresh and exciting part is the ‘Brokeback Fantasy’ theme (nothing explicit, don’t worry ;o) and even that is barely enough to keep up interest. After all, slash has been done before and oh so much better in, for example, Poppy. Z. Brites novels, or Ann Rice, or Robin Hobb or indeed Steven Erikson.
All in all, a nice little read on a rainy autumn evening but not much more.
And yes, I can spot the innuendo in the title “Luck in the shadows” as well as anyone, thank you, but a lady does not speak of such matters.

Book quote: I’ve seen him go through fire, swordfights, magic and two feet worth of shit without complaining, but deny him a hot bath at the end of it, and he fusses like a kept whore.

Innkeeper's Song

av Peter S Beagle

det här kan mycket väl vara en av de bästa böcker jag läst! inte på grund av storyn (som iof är bra) - det är språket och sättet att berätta som formligen förtrollar mig. det flödar som poesi över sidorna och jag önskar att jag själv hade sådan känsla för ord som den här mannen har. han använder också ett väldigt ovanligt sätt att berätta historien på; de olika kapitlen berättas av olika människor. historien flödar fram bit för bit ur olika människors synvinkel, ibland berättar värdshusvärden, ibland stallpojken, etc. inte som brukligt att man får se samma bit av historien ur olika människors ögon, nej här för varje berättare historien vidare där föregående slutade, fast ur ett nytt perspektiv. en bra historia är det också. när den är slut efterlämnar den en känsla av magi i kroppen. om det inte hade varit ett sådant starkt ord hade jag sagt att det är en genialisk bok - men då har jag ju inget sådant starkt ord att använda om jag stöter på något bättre... ;-)
och nu till bokens handling! i ett nötskal (oroa er inte, denna är från sidan 1 och är den enda 'riktiga' poesin i hela boken):

"There came three ladies at sundown:
one was brown as bread is brown,
one was black, with a sailor's sway,
and one was pale as the moon by day.

The white one wore an emerald ring,
the brown led a fox on a silver string,
and the black one carried a rosewood cane
with a sword inside, for a saw it plain.

They took my own room, they barred the door,
they sang songs I never had heard before.
My cheese and mutton they did destroy,
and they called for wine, and the stable boy.

And once they quarried and twice they cried-
Their laughter blazed through the countryside,
The ceiling shook and the plaster flew,
and the fox ate my pigeons, all but two.

They rode away with the morning sun,
the white like a queen, the black like a nun,
and the brown one singing with scarlet joy,
and I'll have to get a new stable boy."

betyg: 5!

Dragonriders of Pern

Dragonriders of Pern – Triology by Anne McCaffery *( av 5)

Sooooo boooooreeed...

There are poorly written books out there (Nightrunners serie). There are tedious books (The Black jewels). There are uninteresting books (Vampirehunter D) There are books with annoying protagonists (Orcs – omnibus edition), or a lousy plot (Elfsorrow), or unimaginative writing (Dragonlance), or a poor narrative (all of the above).
Even these books would stand no chance against the yawn-of-the-decade trilogy of Pern. This will put you to sleep faster than a lounge full of nitoxic gas.
Apparently, the Pern books have achieved some sort of cult status amongst fantasy readers. It’s just one of those must-read books like Jordan or Eddings, or Tolkien. Why? I haven’t the faintest.

In a world inhabited by dragons and humans, the two races coexist peacefully and fight together against an phenomena called Threads which falls over the world every now and then. These mindless Threads (a sort of space-fungus), if they get a hold on growing vegetation can reproduce fiercely, killing all plants and growing things on the earth.
For centuries, the dragonriders have fought these Threads using fire in a symbiotic relationship with their dragonsteeds...
Wait. Hold on.
This relationship is about as symbiotic as the western world’s to the colonies in Africa. These dragons are bred, imprinted during childhood and used to fight the Threads. The dragons do not need the humans to do so – they are intelligent beings and would probably have done it anyway if only for self preservation, but NO! We can’t let a non-human specie think and act for themselves, now can we? We have to exploit them, because we are humans and we know best! And people wonder why I write moriquenta.

This said, the story gets worse. To avoid the Threads burrowing and hiding, the dragonriders wipe out all vegetation on the ground, practically everywhere. Mmm...excuse me? So, you wipe out all green growing things so that the Threads can’t do it? I hope you have to be either an orc or a really slow human not to spot the obvious flaw in that reasoning. And how am I supposed to care for the well-being of a land that’s virtually a scorched desert? And where do they get food from, anyway?

And the characters...I understand that this is supposed to be a ‘feminist fantasy’. If this is true then, my Gods, we’ve come a long way since the 70’s. For some unexplained reason, only men can bond with fighting dragons – women bond with dragon queens, which are very scares and spend all their time mating and laying eggs. And the few women in this story are either spoiled brats who nag, whine and rush thoughtlessly into things, or scheming promiscuous bitches. Or both. The men are all thick-headed chauvinistic pigs, if they’re heroes, or...no, they’re just chauvinistic pigs, all of them. Honestly. Even the dragons.
At one memorable point the female protagonist is practically raped by the male protagonist, but this seems to be okay to everyone because at the same time his dragon was raping her dragon, and that apparently aroused the both of them. Seriously, in real life both women AND men would have fed the bastard to the dragons and made boots out of his dragonsteed.

Frankly, I was rooting for the Threads during this entire story.

And if anyone even thinks of calling this a ‘chick-flick’ fantasy, I’ll cram Poppy Z. Brite down your throats.

Superman returns (film)

Stålmannen är tillbaka! Det hade man väl aldrig trott... Efter senaste filmen från 1987 hade jag trott att Stålmannen var insomnad och lika glad för det var jag - innan jag såg den här filmen.

Jag har väl inte direkt varit någon fan av de tidigare Stålmannenfilmerna men jag hade ändå höga förväntningar på den här eftersom den både regisseras av Bryan Singer (som bl a gjort kanonfilmen ”De misstänkta”) och har en av mina favoritskådespelare Kevin Spacey i rollen som skurken Lex Luthor. Inte blev jag besviken heller. Det är inte bara Spacey som är bra, flera kända skådisar medverkar och gör bra insatser och den (för mig) okände Brandon Routh är superbra (!) i rollen som Stålmannen – och nästan kusligt lik Christopher Reeve ibland...

Det märks att Singer har tittat mycket på de gamla filmerna när han gjorde denna – den hör ihop med de tidigare filmerna (har tillomed samma ledmotiv) men känns inte mossig för det. Denna film är mycket mörkare än de tidigare, mannen av Stål är mycket mänskligare och självklart har specialeffekterna utvecklats en hel del sedan den sista filmen (som kom 1987). Visst kan man hitta saker att anmärka på; som t ex att Luthors onda hantlangare varken är tillräckligt korkade eller tillräckligt onda, att mantlar inte borde bölja i rymden eftersom där inte finns någon vind, att Stålmannen verkar ha blivit lite mer immun mot kryptonit än tidigare, osv, men jag gillade filmen ändå och kommer definitivt att se nästa del i serien (kommer 2009, enligt www.imdb.com)! Storyn: Stålmannen återvänder hem till Jorden efter fem års resa i rymden till resterna av sin hemplanet Krypton. Väl hemma finner han att livet har gått vidare utan honom, människorna har vant sig vid att han inte är där och kan hjälpa dem och den gamla flamman Lois Lane är förlovad och har en son. Han tar jobb på Daily Planet precis som förut, där blir en del återseenden – både bittra och ljuva – och ganska snart upptäcker han också att Lex Luthor – hans gamla ärkefiende – sluppit ur finkan trots en dubbel livstidsdom. Och eftersom Lex är...Lex...har han såklart nya onda planer på gång för världsdominans och massmord...

The Scar

The Scar – China Mieville ***(av 5)

Vad är det med brittiska författare? Har de allihop gått i samma skola – en skola där passion för ord, ordlekar och en vackert formulerad mening bankas in i ryggmärgen på dem?
I så fall vill jag också gärna gå där.

Den tämligen osympatiska Bellis Coldwine flyr från sitt hem för att starta ett nytt liv, men på vägen överfalls hennes skepp av pirater och hon och de övriga passagerarna samt besättningen och slavarna förs till Armada, ett enormt konglomerat av skepp som fastbundna vid varandra bildar en stad. Armada styrs av the Lovers, men det finns andra fraktioner som är intresserade av makten och snart inser Bellis att hennes språktalang gör henne till en viktigt bricka i ett spel hon knappt kan förstå. I sin kamp att fly Armada dras hon allt djupare in i spelet. Men vad är det för bisarr plan the Lovers strävar efter?

Detta är den andra boken av Mielville jag läser, och den är klart bättre än hans debut King Rat, åtminstone rent språkligt. The Scar är skriven som en blandning av Niel Gaimans verk och J.K Rowlings (ett tag underhöll jag mig med att fundera på om China Mieville var en pseudonym för Rowlings försök att slå sig in på vuxenmarknaden). Varelser med namn som gringylow, Remade och cactae har samma självklara enkelhet och precision som varelserna i Potter böckerna. Å andra sidan skulle the anipholii (myggmänniskor) kunnat komma direkt från Sandman.
Men jag klagar inte. Språket är vackert, inte överarbetat. Varelserna är fascinerande. Huvudpersonerna är om inte sympatiska så väldigt mänskliga.
Synd bara på historien.
Jag tror jag lyckades lista ut intrigen efter ca 500 sidor (av 800) och satt sedan och blev mer och mer irriterad när jag hade rätt. Boken blev aldrig tråkig – den är för välskriven för det och fylld med äventyr och spänning, men jag satt hela tiden och tänkte ”Kom igen! Överraska mig! Vänd allt på ända nu.” Jag blev besviken.
Men trots allt en ok bok med annorlunda settings och huvudkaraktärer. Om han bara kommit på en bättre historia till den kunde den fått fem stjärnor.
(En liten binotering...det finns en rolig och potentiellt dödlig lek som kallas Ring-tequila. Den går ut på att man tittar på LotR och tar en tequila varje gång någon säger ordet ’ring’. Ingen har klarat mer än en halv film och överlevt att skryta om det än så länge. Det slog mig att samma lek skulle kunna använda ordet ’puissant’ i the Scar och uppnå samma effekt :o)

Book quote: Scars are not injuries, Tanner Sack. A scar is healing. After injury a scar is what makes you whole.

Farscape (tv-serie)

Åkej vänta nu här...är det här mupparna jag tittar på eller...? Näe det är faktiskt en "tung" sf-serie som har miljontals fanatiska fans över hela världen. Serien har gått i flera år! Kan miljoner fans ha så fel...?

Historiens huvudperson - och Hjälte (ni noterar Versalen) - är Crichton. En riktig pappas gosse och Stor Vetenskapsman. Pappa var berömd astronaut och Crichton JR känner sig lite som att han har lite väl stora skor att fylla - i fem minuter ungefär... Junior har tillsammans med en barndomskompis byggt ett litet specialrymdskepp och ska nu ut i omloppsbana runt Jorden för att testa sin teori om att man kan använda Jordens gravitation för att få upp farten för att kunna färdas i hastigheter nära ljusets. Det är bara det att han inte räknat med att Jordens magnetfält skulle lägga sig i, ett maskhål skapas och - vips - är han Någon Annan Stans. Mitt i en strid dessutom. Inom fem minuter har han lyckats döda brodern till en mäktig befälhavare (och därmed fått en Fiende), blivit tillfångatagen av ett gäng fångar på rymmen och dessutom blivit drogad av något som skulle kunna misstas för muppar... *suck*
Efter de fem avsnitt jag sett kan jag konstatera att Crichton är en närmast outhärdlig hjälte. Han kan allt - och då menar jag Allt - trots att han kommer från den minst utvecklade rasen i sällskapet och för tio minuter sedan var övertygad om att hans var den enda rasen i universum. Han kan ändå allt. Hade jag inte vetat att serien är australiensisk hade jag sagt "typiskt amerikaner". Till råga på allt är seriens obligatoriske krigare (D'Argo) synnerligen tråkig, den lika obligatoriska motvilliga allierade (Aeryn Sun) djup som en planka, skeppets pajas och tillika mupp (Rygel) är en...mupp... Ja ni fattar bilden... Men...fansen säger att serien växer och att runt avsnitt 1x19 blir serien fantastiskt bra. Om man nu kan hålla ut så länge... Men 'what the heck'...Hjälten kom iallafall ihåg att ta med silvertejp på resan. Vilket tyder på viss potential. Eller?
Betyg hittills: 2 av 5

The black jewels

The black jewels – Ann Bishop - ( av 5)

When evil gets really boring.
Don’t get me wrong here – I love a good Dark tale. In fact, I write those myself. And I don’t mind if there is sex/erotica in the story. But Bishop just does everything wrong in this hideous story. I mean rape, SM, incest, paedophilia, people getting their genitals bitten of, strange bondage rings around powerful males genitals to control them (there are no ‘men’ or ‘women’ in this story, just males and females) I mean jeezee! Calm down lady! Take a walk and get some fresh air. A story doesn’t become Dark because you pile atrocities on it. True evil requires some sort of twisted brilliance, not just the dull mind of orcs and sex offenders. (The difference? An orc would put a prisoner in a cage to watch them starve to death. A dark elf would put the prisoner in the same cage with some surgical instruments and see how long it take before the prisoner cut of their own foot and eat it raw. That’s evil.)

In this world most people have some magic powers and the amount of power you have are determined according to darkness – the darker jewels you get at your initiation rite, the more powerful you are. An ok idea, although not exactly new and fresh.
The story centres around a young girl who is extremely powerful – in fact, so powerful that she gets jewels in a new, darker shade then anyone ever has before. This means she is so powerful, she can wipe out the entire world if she chooses. Unfortunately (and this is unfortunate) she is on the good side. So why should I even worry, right? She is so powerful no one else even have a chance anyway. If she’d been evil, then there would have been an interesting story and a challenge for the good guys. It doesn’t help that everyone she meets either loves her immediately or are evil. In the end, she has every powerful being in the world on her side, and the two evil women she is fighting are barely (and I’m not exaggerating here) as powerful as her butler. Not the premises of suspense.
With this girl stands (among others) the triangle of the three most powerful males in the world – her ‘father’, her ‘brother’ and her lover. The last one has been working the last 5000 years or so as a pleasure slave for various women, despite the fact that he is impotent. Apparently he is such a wonder of sexy masculinity that he can satisfy women (and I am still not exaggerating, people!) just by looking at them.
Yeah right, and I’m the elf queen of Mirkwood.
This is crap, so don’t even go there. The Black Jewels is an experience that will leave you feeling offended, bored and confused. So why do I always get to take the kick-in-the-face of bad stories? Because you people wont write any rewievs (no offence Anna)!

Book quote: I honestly can’t be hedgehodged (no, that's not a quote. It's my oppinion)

Keeping it real

Keeping it real (Quantum gravity book 1) ** (av 5 möjliga) Justina Robson

It’s the not-so-distant future, the year 2015. Something has happened – no one seems to know exactly what, perhaps a nuclear accident – a few years ago which split the very fabric of existence. Now, apart from our world, there is the Demon world, the Elementar world and the Elven world. Of course, the people inhabiting these worlds claim to have been there all along, and even to have a history coexisting with ours.
Lila Black is a young female agent whose last mission to the elven realm went horribly awry. Now she is a blend of machine and woman (kind of like Robocop only, of course, sexy) and the Elven realm is all but closed to humans or demons.
One elf, however, has taken a liking to mortals and more than that, to Rock n’ roll. Yes, it’s an elven rocker. What kind of strange brain figured that one out? I mean punk, yes. Synthers, sure. Goths? No problem. But rockers? Imagine Legolas in skin tight black leather, astride a motorcycle and wailing away at the microphone...alright, I think I have to go and take a cold shower now...
Anyway, said woman/machine gets a job as a bodyguard to said elven rocker, but as it soon turns out, the ones trying to kill him are elves, indeed the very elves responsible for Lilas condition in the first place. But why kill one of their own? Could it have something to do with his strange claim to family ties in the demon realm? And if all that isn’t enough, someone’s put a geas on our two ‘heroes’, one that requires one of them to give in to and admit utter love for the other. Who will give in first?
If reading about demon-elves having pretty graphic sex with machine-women who has the soul of a gay (? hard to tell with elves really...) elven ranger possessing her machine parts is your thrill, then indulge yourself. For the rest of us, this is just weird. And the story is poorly written, with tons of authors convenience solutions and magically sprung romantic glades, incomprehensible magic, and odd mechanical gadgets.
And the very idea. Cyber punk? That is so ’90, dudes.

Book quote: Please, no lembas jokes. I’ve heard them all.

"Dawn", "Adulthood Rites" & "Imago"

Av Octavia Butler

Efter att ha läst Butler's denna Xenogenesis-trilogi känner jag mig lite andlös. Lika mycket inför denna kvinnas fantasi och idéer som för alla tankar och frågor serien väcker i mig själv. Denna SF-serie är inte likt någonting jag läst innan; den är full av ytterligt främmande egenskaper, karaktärdrag, raser, individer och koncept men lyckas ändå göra det till något bekant och mänskligt. Stora etiska frågor är själva essensen i hela historien. Och det är en mycket bra historia...

Tredje världskriget kom till slut och det blev förödande för hela mänskligheten. Vapen användes som tog död på nästan allt högre liv på Jorden och de få som inte dog direkt förgiftas sakta av den nu förgiftade Jorden. Snart kommer vi alla att vara utrotade.
Så dystert ser läget ut när Oankali kommer förbi. Oankali är en ras som lever och utvecklas genom att ta det bästa från raser de stöter på och inkorporera det i sig själva. Bokstavligen. De är nämligen högt specialiserade genmanipulerare. Oankali ser vår potential men förfasas samtidigt över vår förmåga att förstöra liv i jakten på att få mer makt över varandra. De bestämmer sig för att rädda mänskligheten och restaurera Jorden. Men till vilket pris...?

Betyg: "Dawn" 4, "Adulthood Rites" 4,5, "Imago" 3,5

Star Trek - Deep Space Nine (tv-serie)

Härom veckan såg jag färdigt den sista säsongen av DS9 och det var med lite blandade känslor jag sade adjö till karaktärer jag umgåtts med under hela året. Som fan av den klassiska Star Trek-idén där man far runt i rymden och upptäcker nya saker ”where no man has gone before” var jag lite skeptisk till DS9 som utspelar sig på en rymdstation i omloppsbana kring Bajor. Ganska snart kom dock mina farhågor på skam – de är trots allt inte på stationen hela tiden – de far fram och tillbaka mellan olika världar, galaxer, dimensioner...det finns tillomed ett avsnitt där de far tillbaka i tiden och stöter på kapten Kirk (mycket snyggt gjort). DS9:s stationära läge gör att de kan behandla frågor de andra serierna inte kan. Familjer finns ombord, nära inpå, och är inget karaktärerna abstrakt längtar hem till. Att DS9 har Star Treks första svarta befälhavare gör att man kan ta upp och behandla frågor om de svartas situation och rasism. Federationen är där som oberoende återuppbyggare och medlare efter att en ockupationsmakt lämnat planeten nedanför. Ockupationen har lämnat ett fattigt, starkt religiöst folk fullt av före detta gerillakrigare, och att säga att det finns viss friktion mellan den före detta ockupationsmakten Cardassia och Bajor är en underdrift. Kan man lyckas skapa en fredlig samexistens? Bajors starka religiositet är också något man måste ta hänsyn till – i synnerhet när stationens befälhavare tämligen omgående blir en av deras profeter... Polischefen på DS9 är den ende shapeshiftern i hela det kända universum... En profithungrande ferengi med smugglartendenser driver baren... Vetenskapsofficeren är en symbiont som levt åtta liv... Låter det märkligt? You ain’t seen nothing yet... Men DS9 är bra – riktigt bra!

The Pillars of the World

Av Anne Bishop

Jag är besviken – inte ett sexhjälpmedel så långt ögat når – i hela boken! Och detta trots idoga varningar om författaren från både susanna & rebecka. Klart sex finns med i historien, men inget frossande i detaljer...

Man kan lätt se var författaren har hittat sin inspiration; gammal folktro från både norden och kelterna, häxprocesserna, mm. Resultatet blir en rätt intressant historia som är svår att lägga ifrån sig även om man egentligen vet hur den kommer att sluta efter bara några kapitel...

Boken har två parallella historier, den ena om the Fae (the fair ones, bishops alver eller älvor), vars värld börjar försvinna bit för bit. Faes härskare jobbar mot klockan när de försöker hitta orsaken och straffa vederbörande. Hårt. Spåren leder så klart till människornas värld... (doh!) Samtidigt i...japp...människornas värld... The witche’s hammer – storinkvisitorn själv åker land och rike runt för att utrota de onda häxorna från jordens yta. Maken till ond man har man väl sällan skådat i en historia... Men känn inte bara hat emot honom...det är inte hans fel...han blev slagen av sin mamma som liten... *öh*